Bild:

Rizvan Sacirovic glömmer aldrig alla de som ställde upp för honom och hans familj, när han kom hit som flykting för 16 år sedan. Det var helt avgörande. Familjen har idag funnit sig väl till rätta i sitt nya hemland.

Det har aldrig kommit så många flyktingar till Sverige som det gör just nu. Förra gången det kom riktigt många var på 1990-talet under krigen i forna Jugoslavien. Det var då Rizvan Sacirovic flydde hit från Serbien. Han hade vägrat delta i kriget mot Kosovo och efter det klassades han som desertör.

– Innan var det något som jag aldrig trott skulle hända, att jag skulle vara tvungen att fly. Men när kriget bröt ut hade jag inget val. Jag var tvungen att lämna landet.

Idag är han tillsvidareanställd på Blekingekroppkakor i Karlskrona.

– Det är en ovanlig fabrik, det finns inte många liknande i Sverige, säger han med stolthet i rösten när vi träffas en solig torsdag i september på hans arbetsplats.

Han gjorde först praktik här innan han för tre år sedan fick fast jobb. Han har själv aldrig ätit några kroppkakor med fläsk. Det funkar inte för honom som är muslim.

– Ibland gör vi kroppkakor med grönsaker, dom gillar jag, säger han.

Tillverkningen är inhyst i en tidigare livsmedelsbutik, det är rymliga lokaler möjliga att expandera i. När Rizvan började tillverkade de kroppkakorna för hand, numera har de maskiner till sin hjälp. Det underlättar även om det fortfarande är en del handpåläggning när kroppkakorna, cirka 8 000 om dagen, ska kokas, kylas samt packas.

Det är ett ganska så tufft jobb, låter han förstå, då de bara är två som jobbar i produktion. Men just nu jobbar han bara 60 procent då de inte har tillräckligt med beställningar för att hålla igång produktionen hela veckan. Rizvan är därför ledig torsdagar och fredagar.

– Det är tufft ekonomiskt. Jag skulle helst vilja jobba 100 procent, säger han.

De dagar han är ledig tar han hand om sin tvåårige son Elmir som också är med under intervjun. Han går nu runt i pausrummet, där vi slagit oss ner, i hopp om att hitta något roligt att göra. Rizvan följer sin son med blicken samtidigt som han berättar om flykten till Sverige i slutet på 1990-talet.

Det var en dramatiska resa genom Europa som han tillsammans med sin fru och barn tvingades ut på. Han minns hur det vid varje gränskontroll uppstod problem och att de var rejält omskakade när de till slut kunde ta båten från Swinoujschie till Trelleborg. Egentligen skulle de fortsatt till Danmark där hans fru hade sina föräldrar. Men väl framme i Sverige så bestämde de sig för att söka asyl i Sverige och inte resa vidare.

– Vi hamnade i Karlskrona och blev kvar. Det är en fin stad, jag tycker om närheten till havet.

Men det var inte självklart att de skulle få stanna i Sverige. De fick först avslag på sin asylansökan och besked om utvisning.

– Det var tungt och vi mådde väldigt dåligt.

Men det skulle ordna sig, sommaren 2002 fick de uppehållstillstånd. Rizan berättar att det var mycket tack vare stöd från omgivningen.

– Vi hade en mycket bra advokat som hjälpte oss. Vi hade även en läkare som var mycket engagerad. Min dotters kamrater och deras familjer kämpade också för att vi skulle få stanna. Överhuvudtaget var det många som ställde upp för oss.

Jag visar honom en artikel från Sydöstran och en bild på familjen som jag hittat på nätet och som publicerades i samband med att det stod klart att de fått uppehållstillstånd. Han ler igenkännande. Samtidigt konstaterar han att tiden gått väldigt fort. Idag är de rotade i Sverige. Även om de numera kan så vill de inte flytta tillbaka till Serbien.

– Vi åker regelbundet till Serbien på semester. Jag har mina föräldrar kvar där. Men vi betraktar det inte längre som hemma. Alla säger vi när vi återvänder efter semestern att det är skönt att komma hem. Vi åker bara till Serbien på semester, vårt riktiga hem är Sverige.

Det här trodde han inte från början, att de skulle känna sig som svenskar och att de skulle vilja stanna i Sverige. Han konstaterar nu att det har ordnat sig väldigt bra för familjen, de fick ett nytt liv i Sverige, har både jobb och bostad. De kan även hjälpa föräldrarna i Serbien som har det mycket tufft ekonomiskt.

Han känner nu med alla de flyktingar som kommer till Sverige. Han möter dem i sin vardag och minnena från den egna flykten väcks till liv.

– Det har gått lång tid men jag kommer aldrig att glömma hur det var att lämna allt. Det var inte lätt. Tänk dig själv om du var tvungen att fly.