Vi sa att det här skulle bli vårt år, min kompis och jag. Vi stod och huttrade i vinterkylan, väntade på tolvslaget och fyrverkerierna, på att få skåla in det nya året och lova att det skulle bli vårt. Jag kände att jag behövde det. Att det var dags för någonting nytt, att det var dags att börja om. Jag hade börjat drabbas av ångestkänslor. Jag skulle fylla tjugofyra. Det är ingen ålder, jag vet, och egentligen var det nog inte den som skrämde mig heller, utan det faktum att det i år är fem år sedan jag tog studenten. Fem år under vilka jag borde ha prickat av så mycket mer på den där listan.
”Borde” är ett farligt ord. Det hade till sist hunnit ifatt mig och det skrämde mig, påminde om allt som jag inte hade gjort och gjorde det fruktansvärt svårt för mig att andas. Tills jag tvingade mig själv att tänka efter. Körkort, tatueringar, lägenhet. Jobb, skrivarlinje, New York. Många av sakerna som fanns på den där listan hade jag hunnit med, och många som inte fanns där också.

Det fick mig att tänka om. I stället för att tänka på de stora sakerna, ni vet de där som ska vända upp och ned på hela livet, började jag tänka på de små. Som de där dagarna på jobbet när man har så roligt med jobbarkompisarna att man skrattar tills man ramlar ihop, eller årets första glass i området där man växte upp, sittandes på en kulle precis som när man var liten för att sedan springa nedför den precis som man gjorde förr.
Men så prickade vi av en till sak på den där listan ändå, min kompis och jag. Vi bokade en resa till Santorini. Det var en fredag i april och just den där dagen behövde jag det. Något att se fram emot, något som kunde få mig att glömma bort. Och sedan fick jag den där idéen. Sista kvällen på Santorini skulle vi släppa taget och börja om. Vi skulle skriva ned alla de människor, tankar och rädslor vi var redo att släppa taget om på ett papper, gå ned till stranden och släppa det i havet och när orden blev suddiga och löstes upp skulle de lösas upp hos oss också.

Det var precis vad vi gjorde. Sista kvällen på Santorini, efter den underbaraste veckan vi någonsin hade haft, sprang vi ned till stranden i mörkret. I händerna höll vi listorna på allt vi ville släppa, namnen på de människor vi var redo att lägga bakom oss, tankarna och rädslorna som var för tunga för att bära med sig i bagaget. Där, under månen och stjärnorna, började vi om. Vi gick ut i vattnet, släppte listorna och såg på när vågorna förde dem med sig ut i havet. Vi stod kvar där vi stod, två oskrivna blad som dagen därpå skulle åka hem, lättare och friare än på länge.
Nu tänker jag på de bra sakerna! På att livet inte handlar om allt som borde ha hänt utan om det som faktiskt har hänt, och att de sakerna, hur små de än kan verka, är de största du någonsin kommer att vara med om. Jag tänker på det som får mig att le, på det som får mig att skratta och det som får mig att må bra. Och resten? Tja, det guppar omkring någonstans i vågorna utanför Santorini.
Sarah Larsson,
bageriarbetare
på Fazer Bageri i Eskilstuna.