Jag ska vara ärlig mot er. Det är jag förvisso alltid, ibland till och med lite för brutalt ärlig. När man inte är rädd för att vara brutalt ärlig mot någon så hamnar man ofta i bråk. Jag skulle kanske inte kalla det för bråk men vi kan kalla det för vilda diskussioner. I mitt fackliga arbete hamnar jag lite för ofta i detta. Anledningen till varför jag brukar hamna i vilda diskussioner är bland annat för att jag inte köper uttryck som ”det har alltid varit så här” eller ”din tid kommer”. Bara tanken på dessa till synes korta och harmlösa uttryck gör mig oerhört frustrerad. Kanske är det på grund av att jag har en sådan personlig historia bakom dessa korta meningar som gör att jag känner så här. Men jag tror också att många kan känna igen den lilla rebellkänslan som uppstår när man försöker se framåt men möts av dessa dåliga motargument.

Kanske är det hösten som drar fram den här sortens bitterhet inom mig ännu mer än förut. Eller så är det insikten om att saker faktiskt inte löser sig bara för att du är tyst och därmed medvetet eller omedvetet försöker sopa dom under mattan.
Vare sig det är problem hemma, på jobbet eller med kompisarna så måste man vara ärlig med det man känner eller tycker. Om inte så riskerar du att gå runt med en stor klump i magen alldeles för länge. Sen måste jag tillägga att jag personligen kan tycka att det är oerhört irriterande när personer säger saker bara för att säga något. Ibland kanske det ändå tjänar ett syfte att bara vara tyst.

Det jag egentligen vill komma fram till med det här är att jag fick en aha-upplevelse för en tid sedan. Jag fick en fråga om jag för en grupp fackligt engagerade unga kunde berätta om min egen fackliga resa. Och när jag tänker tillbaka på det så började det med en arbetskamrat som ville nominera mig för att jag inte var rädd för att säga ifrån. Och att något så enkelt kan leda till att man jobbar med det man brinner mest för är rätt så fantastiskt. Och jag hoppas att fler unga kan få den möjligheten som jag har fått. Att vi som arbetskamrater och även fackligt aktiva kan möta unga människor istället för att stänga dörrar för dom. Att vi inte ger dom dessa dåliga argument som jag själv har hört och inte ber dom ”hålla lågan vid liv för att deras tid kommer”. Hur ska vi överleva som förbund om det är detta som många unga får möta?
Dagens unga kanske inte tycker exakt som du tycker men tur är väl det. Att vi alla är olika och inte behöver formas till det du själv tycker är bäst måste ses som något positivt.
Caroline Maar, Maskinoperatör på Atria