Som förtroendevald så har jag haft privilegiet att få prata med flertalet av Torsåsens anställda. Detta bland annat som en del av det fackliga arbetet för att bekämpa anonymitet och sträva efter en arbetsplats där alla får chansen att synas och höras. För att uppnå detta så har vi infört en rad olika metoder, som enskilda samtal, enkätundersökningar, möten etcetera.

Dock har jag märkt genom åren att man alltid glömmer någon.

Häromdagen så var det så en styrelsemedlem som berättade att en nära väninna till henne hade gått bort. Hon berättade hur underbar och trevlig väninnan var och hur saknad hon kommer att bli. Jag kom då att tänka på en gammal arbetskamrat, på en annan arbetsplats, som gick bort för ett antal år sedan och tänkte på hur lite folk visste om honom. Han hade levt ett liv i ensamhet, någon form av samtal om hur underbar, trevlig eller saknad han var förekom aldrig. Jag stannade till för en stund och tänkte att den typen av liv vill jag inte ha. Ett liv i ensamhet är ett livlöst liv, ekade det i mitt huvud.

Vidare tänkte jag på oss anställda här på Torsåsen. Hur mycket känner vi varandra? Finns det någon som är helt anonym, som har det som min numera avlidne arbetskamrat hade det?

Efter lite funderande kom jag på ett handfull personer som man endast har hejat på genom åren. Men å andra sidan: jag känner dem inte privat, de kanske är supersociala och har nära relationer till sina nära och kära, sade en röst i mitt huvud. Så jag kanske ska låta bli att göra något? Det kan röra sig om ett medvetet val från individen och då vore alla former av ”ingripande” från min sida missriktade.

Kluven som jag är tänkte jag tillbaka på min avlidne arbetskamrat. Undrade om hans anonymitet hade varit ett medvetet val eller någonting som han genom åren bara ”hamnat i”. Hade vi andra kunnat ändra någonting i hans vardag om vi hade sagt mer än ett hej!?

En del scenarion har utspelat sig i mitt huvud med många frågetecken. Frågor som kommer att förbli obesvarade då respondenten saknas. I dag däremot tänker jag inte bli för sen. Vi har ”våra” anonyma arbetskamrater även här på Torsåsen, jag tänker säga mer än hej, tänker kanske höra vad de har för musikintresse, vad de gör på fritiden eller vad de anser om flyktingkatastrofen som utspelar sig här i Europa. Vem vet vi kanske hittar något att prata om, det kanske utvecklar sig till vänskap.

Eller åtminstone kan vi säga ett par ord om varandra, om tiden vi fanns och syntes på denna jord!

Artan Bogiqi