Tittar ut på en klarblå himmel med strålande sol. När jag skriver dessa rader har jag semester men när tidningen kommer ut i september har de flesta haft sin välbehövliga semester, fyra veckor eller fler som man sparat ihop under året.
Sommarsemester är något speciellt. Vissa är på jakt efter bra väder med husvagn, husbil eller annat transportmedel. Vissa vill tillbringa sin semester på ett speciellt smultronställe: stuga, stranden, utomlands eller i fjällen. Vissa har schemalagt sin semester med en massa måsten som inte hinns med under resten av året som till exempel renovering av hus och stuga och reparera bilen.
Men viktigaste är naturligtvis, enligt min mening, att man hinner ta igen sig och ladda batterierna för ett kommande arbetsår, som många gånger kräver mycket energi!

Men jag har även funderingar och tankar på alla barn och vuxna som inte har ekonomisk möjlighet att fylla sin semester med trevliga och roliga upplevelser. Jag känner att det finns ett utanförskap och en barnfattigdom som man inte pratar om, och jag vet att det behövs göras mera för att dessa klyftor inte ska öka. För visst är det så att när skolan börjar igen så pratas det om vad man fyllt sin semester med under sommaren. Det finns också ett jämställdhetsperspektiv i mina tankar och då tänker jag främst på hur könsrollerna är fördelade, för dessa finns även med under semestern. ”Ryggsäcken” är packad med allt som varit under året och är något glömt så faller det organisatoriskt många gånger på kvinnan. Det ska nämnas att rollen ibland kan vara självpåtagen, men det är ack så viktigt att kvinnan får ha semester i lugn och ro, så att hon kan samla nya krafter!
Det finns även en psykisk aspekt med semesterfirandet, att fylla det med en massa positiva upplevelser och att få en frihetskänsla. Men även här har jag funderingar på de svaga, kränkta eller mobbade. För sommarsemestern tar ju slut och många kanske våndas för att gå tillbaka till skola eller arbete. Kvinnors och flickors psykiska ohälsa ökar kraftigt. Det kan handla om att få ihop familj och arbetsliv. Det kan handla om pressen att vara duktigare eller prestera mer i skolan.

Det är ett stort ansvar som arbetsgivare har både inom den privata och den offentliga sektorn. Jag tänker på skolan, där kommunen har ett ansvar, och jag tänker på vårdcentralerna, som kan fånga upp dessa individer i ett tidigt skede och ha ett samordningsansvar med skolan innan individen hamnar i specialistvården. Det finns således ekonomiska vinster för individ, kommun och landsting.
Till slut tror jag att företagshälsovården och arbetsgivaren måste förbättra sina kunskaper. Företagshälsovården måste bli mera oberoende av den som ”föder” verksamheten och ta de obekväma besluten. Här behövs det akuta åtgärder för att individen ska må bra på jobbet och i vissa fall kunna gå till jobbet! Känslan min är den att det finns ett stort mått av okunskap om vilken del av professionen som kan hjälpa individen. Det är lätt att skambelägga individen utan att konkret åtgärda problemet!
Robert Kuusikko, mejeriarbetare på Arla