Har fått en förfrågan men vet inte..
– Vad då? Säg vad det är.
– Jo, att under nästa år skriva krönikor till Mål & Medel men jag kan ju inte…
–  Klart du ska göra det, verkar ju skitkul!
– Jo, men jag är ju inte så van att skriva så…
– Klart du kan! Tacka ja nu!
Denna konversation utspelade sig strax efter att Malin Klingzell-Brulin ringt upp mig och undrade om jag inte ville skriva ”Tankar i arbetet”. Ovanstående konversation säger något om bristande självkänsla och att det ibland räcker med en liten push från någon man tycker om och litar på för att komma över den.
Nyss har vi precis varit med om något som inte för så länge sedan i de allra flesta fall hade setts som helt otänkbart. Jag tänker nu inte på Bajens efterlängtade återkomst till Allsvenskan. Jag tänker på det faktum att ett rasistiskt parti har stjälpt den s-ledda regeringen och att vi nu står inför ett historiskt nyval. Vi är nog rätt många som är lite i chocktillstånd.
I en valundersökning framgår det att 18 procent av LO:s medlemmar röstat på SD och därmed en rasistisk politik. Vi inom Livs slår oss ofta, med all rätt, för bröstet men troligtvis gäller siffrorna även för oss. Det innebär att nästan en av sex som har möjlighet att läsa det jag skriver här faktiskt har röstat på ett rasistiskt parti. Ett parti som tycker att den viktigaste frågan är att kasta ut invandrare och stänga gränserna. Att det finns olika slags svenskar med olika skyldigheter och rättigheter. Att en ljushyad livsmedelsarbetare med svenskklingande namn har mer gemensamt med Jens Spendrup (för att ta ett exempel från vår bransch) än arbetskamraten som är lite mörkare i hyn och heter Ahmed. Ingen kan ju på fullt allvar tro att det är så men uppenbarligen tycker närmare var sjätte potentiell läsare av denna krönika på fullt allvar att de har mer gemensamt med Spendrup än sina arbetskamrater som utför exakt samma arbete för samma lön, har sina barn på samma skola eller dagis , betalar samma skatt…
Här har vi som fackföreningsmedlemmar en viktig uppgift. Rasisterna är som mobbarna i skolan. Låter vi dem hållas kommer de att fortsätta. Färre vågar säga ifrån och mobbarna kommer att bli starkare. Alla de som stillatigande tittar på och hellre vänder bort blicken än att själva riskera bli utsatta för mobbarnas trakasserier är medansvariga.

Tänk på den inledande konversationen här ovan. Tillåt er själva att ingjuta lite mod och våga ta emot den lilla pushen. Ta er rätten att ta plats och säga ifrån till era arbetskamrater. Låt inte en enda rasistisk fikarumskommentar passera obemärkt. Ju fler gånger vi gör det desto mindre utrymme ger vi till mobbarna. Vi har makten att förändra, och kan vi höja vår kollektiva självkänsla kommer inte rasisterna att ha en chans.
”We don’t need no gangboss
We have to equalize” (Joe Strummer från en Clashlåt)

Niklas Mylfalk