[Ur nummer: 09/2004] En vacker augustidag, då, just då jag trodde att sommaren var tillbaka igen så läser jag följande nyhet: ”Argentinska myror invaderar Melbourne, en tio mil lång kolonn av argentinska myror hotar att utplåna sina kusiner i Australien.”
10 mil lång kolonn, etthundra kilometer myror, elaka myror! Det är som en dålig skräckhistoria – fast på riktigt. Hur bekämpar man något sådant? Ska man lära myrorna att läsa så man kan publicera en löpsedel med en text som; ”Fötterna hos invånarna i Melbourne kan stampa ihjäl en kolonn av myror på femhundra kilometer med ett enda stamp.”
I Australien kan de konsten att roa sig, i Sverige är det annorlunda. Här finns det husvagnar – en märklig sysselsättning där man drar ut på vägarna med en låda efter bilen. Jag har nog aldrig förstått det där. Mina grannar här i Dångebo planterar en husvagn på en ölandscamping på våren och gräver upp den med rötterna efter sommaren. Jag förstod inte poängen med det när man bor så pittoreskt som i denna idyll i södra Småland. Men grannfrun förklarade: man slipper städa och dona som hemma, ungarna har kompisar överallt på campingen och inget direkt att bry sig om förutom att mata ungarna ibland. Lugnt alltså.
En sak jag funderat på ibland är varför man har olika pension när barnbidraget är detsamma vare sig man är fattig eller rik. Vore det inte rättvisare med en och samma grundslant för alla som de ska kunna klara sig på. Helt ovetenskapligt skulle jag nog vilja hävda att de som har de högre inkomsterna och därmed högre pensionerna faktiskt lever längre och kan få ut sin pension en längre tid. Det skulle inte förvåna mig om så var fallet, att de som tjänar mest lever längre. Om jag har fel så får jag be alla höginkomsttagare om ursäkt, det har jag råd med.
En annan variant vore att ta bort pensionen helt och hållet för alla som tjänar under 200 000. För vem vill ha en massa fattiglappar i ett land som fylls av dokusåpa-kändisar? Måste vara fruktansvärt pinsamt att bo i ett land som mestadels består av ett bidragsberoende proletariat. Varför kan inte alla vara rika och glamorösa?

När jag fick förfrågan om att skriva denna spalt så ville redaktören veta vad jag åt, vad jag läste, vad jag lyssnade på, favoritfilm och sånt.
Jag har funderat en smula på detta också, ifall det är intressant att veta något sådant. Det kändes inte så intressant att tala om att jag var köttätare – eftersom mina byten ändå inte kan läsa och hålla sig undan. Varken kossan i hagen eller dillköttskonserven har den möjligheten eller det kunnandet.
Musikmässigt är det blandat, tyngdpunkten ligger på sjuttiotalsrocken – men sista året har det varit mycket Midnight Oil och Simon & Garfunkel.
Resor gillar jag, åker ett par gånger per år till Grekland, de senaste åren har det varit på det viset.
Böcker? Ja, böcker räknar jag som mina bästa vänner. De står så snällt i hyllan vare sig jag läser dom eller inte. Just nu läser jag olika samlingar med Piratens berättelser och Alf Henrikssons Antikens Historier – sånt jag brukar somna till… Byzans lull.

Böcker kan lura en till mycket. Ett tag läste jag igenom en hel del av Göran Schildts böcker, om hans seglingar från Finland, till Sverige, till Frankrike, till Medelhavet, till Nilen,  och det har gått så långt att jag börjat fiska efter en egen segelbåt. Inte för att jag kan segla, ärligt talat kan jag inget om segling – men jag har förstått att man kan klara sjösjuka om man dricker havsvatten. Så med den kunskapen borde jag kunna klara av resten som slöra och storfock.
Film? Ja, en av favoriterna är Monty Pythons The Holy Grail.
Jag skulle gärna vilja säga mer, men jag har befunnit mig i ett inspirationslöst tillstånd en tid nu – det har varit en trist tid med fler varsel om uppsägningar på jobbet.

Det verkar inte finnas nån ände på personalnedskärningar på kollektivsidan och det gör mig så trött. Så jävla trött!