Ung – men inte dum

Nr 4/2017

Som ung kvinna var det helt klart en chock när jag började arbeta för ett par år sedan och möttes av den jargong som rådde på arbetsplatsen. En väldigt rå och kaxig jargong som kändes så urgammal, precis som att den hade legat i väggarna i alla år. Som den person jag är så hade jag inga direkta problem att handskas med den. Jag kunde nog nästan vara värre i mina repliker än de som jag precis hade fått mot mig.
Men ska det egentligen behöva vara så? Ska det krävas att jag har ordentligt med skinn på näsan för att orka med det? Absolut inte. Ingen ska få för sig att de får tilltala dig på ett visst sätt bara för att du är kvinna, eller för att du är ung.

En annan sak som jag möttes av när jag började jobba var kommentarer som ”du är så ung, du ska väl inte vara kvar resten av ditt liv?” eller ”har du inte funderat på att göra något annat med ditt liv?” Mitt svar har alltid varit att det här är mitt jobb. Jag trivs på min arbetsplats och med mina arbetskollegor. Att man ska behöva försvara varför man egentligen jobbar. Precis som om man inte är tillräckligt gammal för att veta sitt eget bästa.
När jag började jobba fackligt och började gå på utbildningar och få förtroendeuppdrag kom de här frågorna i en helt annan dimension för mig. Jag mötte unga kvinnor som hade fått utså ett rent helvete på sina arbetsplatser. Som blev kallade det ena och det andra, blev tafsade på men som ändå var så modiga att de berättar om att detta försiggår fortfarande här och nu på våra arbetsplatser runt om i landet. Hur är detta möjligt? Jag fick dåligt samvete när jag insåg att jag är väldigt snabb på att säga ifrån när andra far illa men när det kommer till mig själv så vill jag gärna vara den som har svar på tal och säger något ännu värre. Men det får vara slut nu. Man ska inte behöva köra några coola motargument tillbaka bara för att det ska se ut som man inte tar åt sig. Man ska inte behöva skratta med bara för att man har en så pass stor klump i magen att man inte vågar säga ifrån.

Min uppmaning till alla som mår dåligt för att ni får stå ut med sådana här hemskheter är att ta kontakt med era fackliga företrädare som kan hjälpa er med detta. Och till alla arbetskollegor som ser att någon arbetskollega far illa: Snälla, blunda inte. Det kommer inte försvinna bara för att ni blundar. Våga säga ifrån som medmänniska eller ta kontakt med någon som gör det. Det får vara slut nu. Jag köper inte längre att det sitter i väggarna.
Caroline Maar,
maskinoperatör på Atria i Malmö.