Man kan inte undvika att fundera över årets avtal. Pennorna glödde hela förra våren med skrivandet av nya motioner. Närmare hösten sammanställdes allt till ett underlag med riktlinjer inför avtalsrörelsen. Man har kommit fram med vad våra medlemmar vill förändra och förbättra från det gamla avtalet. Livs har samordnat sig med Facken inom industrin. På andra sidan finns Livsmedelsföretagen och näringslivet som är arbetsgivarnas representanter. Parterna sammanställer sina krav. I år kändes det som att arbetsgivarna skrev en önskelista till tomten. När det kommer till löneökningen så lägger de ett bud på noll procent.
I vanlig ordning brukar det skötas mellan två parter. Det kallas för svenska modellen. Men nu vill politiker lägga sig i. Vårt senaste avtal skrevs för tre år sedan. När man skriver ett långt avtal så finns det utrymme för många bra förändringar som gynnar både arbetsgivare och arbetare. Men när vi inte kan skriva långa avtal så blir det mer om pengar och mindre om lösningar. I år känns det mycket annorlunda. Man är verkligen långt ifrån varandra.

När arbetsgivarna planerar sin budget så är en vinst på 8 –15 procent ett minimum. Om detta inte uppnås blir det besparingar och var sparas det snabbast? Jo, på fasta kostnader, vilket är löner!
När man anställer ungdomar då vill man betala så lite så möjligt för att kunna ”anställa fler”. Med tanke på migrationssituationen kan man tänka sig att anställa dessa om staten går in och sänker arbetsgivaravgifterna för en ”snabbare integrering”. Detta betyder att man ställer arbetare mot arbetare för att kunna få ut större vinst. Det har nog inte undgått någon att det blåser starka kapitalistiska vindar i ryggen i hela världen. Med dessa vindar passar högern på att ge sig in i debatten trots att de inte har med avtalet att göra. De vill ha lagstadgade minimilöner i Sverige.

Med facit i hand så vet vi vad de gjorde för arbetarna som det ”nya arbetarpartiet” fyrklöver och SD. Då vet vi vad det innebär för arbetarna. Därför vill jag uppmana mina kamrater till att börja bruka allvar nu! Vi kan inte vara naiva och tro att någon annan fixar det, bara jag får behålla det jag har. Om arbetsgivaren anser sig ha rätt till 8-15 procent i vinst, då har arbetstagaren också rätt till en rimlig löneförhöjning och rätt till en trygg anställning. Vi ska gå framåt och inte bakåt. Vi ska inte stå där med mössan i handen och be om att få jobba. Kom igen, om vi ska få ett rimligt arbete så måste vi visa vår styrka och stå upp för våra rättigheter. Arbetsgivaren satsar sina pengar och arbetstagaren sin kunskap, sin styrka och sin hälsa.
Neziya Rahman, bageriarbetare på Pågen i Malmö