– Vår undersökning visar på en övervägande nedåtgående trend. Arbetsmiljön inom livsmedels-industrin anses i många avseende ha blivit sämre. Det är viktigt att betona att det handlar om upplevelser, men det är ändå väldigt illavarslande, säger Lena Persson, Livs arbetsmiljöombudsman.
På Livs förbundsmöte i maj redovisade Lena Persson resultatet av en arbetsmiljöundersökning som Livs gett Novus i uppdrag att göra i februari i år. Utgångspunkten är den panel av frivilliga fackliga medlemmar som anmält sig via Livs hemsida. 42 frågor ställdes om hur de upplevde sin arbetsmiljö.
30 av frågorna var jämförbara med två tidigare undersökningar som Livs gjort, den ena 2001 och den andra 2006 i samband med förbundets kampanjer för ”Kräv kravmärkt arbete”. 12 frågor var nya. 1131 svar kom in, vilket måste betraktas som ett bra gensvar, säger Lena Persson, och i storleksordning är det jämförbart med de två tidigare undersökningarna.
Den årliga statistiken från AFA och Arbetsmiljöverket visar att livsmedelsarbetarna fortsätter att utmärka sig vad det gäller risken för både arbetsolyckor och arbetssjukdomar. På dessa listor hamnade de bland de fem värst drabbade, se sidan 6.
– Vi skulle behöva göra en ny stor undersökning av hur livsmedelsarbetarna upplever sin arbetsmiljö, men det kräver en hel del förberedelsearbete, så det är inte aktuellt förrän efter 2017 års avtalsrörelse och kongress.

På Livs förbundsmöte i maj, då Lena Persson redovisade resultaten från undersökningen, konstaterade hon att det jämfört med 2006 skett en försämring vad gäller fria utrymningsvägar vid brand samt skyltning av dessa.
– En följdfråga var hur man har det med uppsamlingsställen och om man tränar på utrymning och då blev resultatet ännu sämre, det är bara 50 procent som har utrymningsövningar om det skulle hända något. Det är rätt alarmerande siffror kan jag tycka.
Vad gäller halksäkra golv har det blivit bra mycket sämre.
I undersökningen 2006 sade 25 procent att det var problem med golven. I dag är det uppe i 43 procent.
Och den nedåtgående trenden fortsätter för maskinsäkerhet, klämrisk, kedjor, remmar etc, alltså riktigt uppenbara arbetsskaderisker.
– Det var 13 procent som sa att man hade problem med maskinsäkerhet 2006 och nu är man uppe i 26 procent. Man kan reflektera över att så många svarar att de inte vet. Det är lite märkligt. Det tyder i min värld på att man inte vet vad det är för maskin som man står och jobbar vid och inte vet hur man får stopp på den och vilka risker det innebär att jobba vid den. Det är min egen teori.

Vad gäller upplevelsen av buller var siffran 2001 ungefär som den är idag, att 65 procent upplevde buller som ett problem. Men 2006 hade något hänt, då var det ”bara” 40 procent, alltså 25 procentenheter lägre.
– Det kan betyda att vi jobbade aktivt med bullerfrågan mellan 2001 och 2006 och lyckades minska problemet, men att vi nu återigen är tillbaka på 2001 års siffror.
En ny fråga i årets undersökning handlar om tillgång till företagshälsovård och det visade sig att så många som 13 procent svarar att de inte har det. Och en stor grupp, 21 procent, har inte en aning om de har det eller inte.
– Här har vi uppenbarligen något att jobba på. Det är en viktig sak.

Så gott som hälften av livsmedelsarbetarna (49 procent) jobbar oregelbundna arbetstider och av dessa uppger 12 procent att de jobbar ständig natt. Följdfrågan blir om man upplever att man har fysiska eller psykiska besvär av de oregelbundna arbetstiderna.
– Svaret är inte någon direkt överraskning. Ja, säger 59 procent. De påverkas stort av att jobba oregelbundna arbetstider och de får bekymmer på olika sätt av det.
65 procent svarar att deras fritid och sociala liv påverkas stort av de oregelbundna tiderna.
– Det är egentligen inte konstigt. Det är ett livspussel som ska gå ihop. Livet är mer än bara jobbet. Här visar gruppen som är 54 till 64 år att de faktiskt upplever det mer okej att jobba oregelbundna tider, där var det bara 40 procent som svarade att de upplevde negativ social påverkan.
En ny fråga som ställs 2016 är om man jobbat trots att man varit sjuk? Det är sjuknärvaro som det frågas om. Hela 39 procent svarar att de jobbat någon gång under det senaste året fast de egentligen borde ha varit hemma för sjukdom.
– De flesta gör det på grund av ekonomin. 40 procent svarar att de inte har råd med karensdag och sjuklön. Sedan kommer press från arbetsgivaren och arbetskamrater, men det är som sagt upplevelser, det behöver ju inte vara så. Man har ju olika måttstockar på vad som är press.

På frågan om chefen lyssnar på deras åsikter om den fysiska och psykiska arbetsmiljön svarar bara 55 procent att de har en sådan kommunikation. Det är en försämring jämfört med undersökningen 2006.
– Man har blivit räddare på våra arbetsplatser för att säga vad man tycker, att lyfta fram problem. Man kan ha olika teorier om varför det blivit så. Min är att det har med anställningsskyddet att göra. Fler osäkra anställningar, fler bemanningsanställda skapar en osäkerhet som gör att man inte vågar säga ifrån.
Informationen om arbetsmiljörisker har ändå blivit bättre i 2016 års undersökning än 2006. Fler upplever att man har bättre kunskaper.
– Man kan se att här händer saker. 56 procent svarar ja, men vi har en hel del kvar att jobba med när 30 procent svarar nej. Att det är så många som 14 procent som inte vet, kan åter igen bero på att de korta anställningarna ökar och att de som jobbar på korttidskontrakt inte får lika mycket information.

En rimlig tolkning av undersökningen 2016 är att medlemmarna blivit mer informerade, mer medvetna, och att det gör att fler reagerar på arbetsmiljörisker som man tidigare bara tog för givna.
För det talar också rapporteringen och dokumentationen av tillbud.
– Det har skett en markant förbättring. Man upplever att det blivit mycket bättre på detta område och fler anser att uppföljningar och konkreta åtgärder vidtas efter tillbudsrapporteringen. Det är positivt.