”Riskerna med nano måste tas på allvar”

Nr 6/2017

De är små, små, små. Men möjligheterna är stora. Precis som riskerna, befarar många experter. De senaste årens forskning om nanopartiklar bekräftar farhågorna om att de ultrasmå – submikroskopiska – partiklarna kan ha negativa effekter på hälsan. I vissa fall vara direkt farliga.

– Det är hög tid att samhället agerar. Vi vet tillräckligt för att börja sätta gränsvärden för vissa nanopartiklar, säger Maria Hedmer, yrkeshygieniker på Arbets- och miljömedicin vid Region Skåne.
Hon forskar om riskerna att exponeras för olika typer av partiklar i arbetslivet och konstaterar att anställda i produktionen är mer utsatta än vanliga konsumenter.
– Personer som arbetar med nano kommer i kontakt med materialen under längre tid och hanterar större mängder. Städning och underhåll av utrustning är särskilt riskabla moment, säger Maria Hedmer.
Inandning är det vanligaste sättet att få i sig nanomaterial. Medan större objekt fångas upp i de övre luftvägarna kan nanopartiklar tränga ända in i lungornas minsta förgreningar, lungblåsorna (alveolerna). Där tenderar de att bli kvar och befaras kunna orsaka inflammationer och fibroser i andningsvägarna, men också hjärt- och kärlsjukdomar.
Andra exponeringsvägar är via munnen och genom porerna i huden.
Undersökningar har visat att nanopartiklar som sväljs tas upp i mag-tarmkanalen för att sedan spridas via blodomloppet till kroppens övriga organ. De är så små att de både kan passera blod-hjärnbarriären och tränga in i cellkärnorna och riskerar därmed att påverka DNA.

Trots osäkerhet om hälsoeffekterna är nanotekniken och nanoprodukterna på bred front på väg in i vår vardag.
De osynliga partiklarna kan finnas i tandkrämen du kramar ut på borsten, i löddret i diskbaljan eller i strumporna du drar på dig. Nya tillämpningar dyker ständigt upp.
Inte för att nanopartiklar är något nytt eller något särskilt gåtfullt. Det rör sig om objekt som är mellan en miljondels och en tiotusendels millimeter stora. Eller uttryckt på ett annat sätt: mellan 1 och 100 nanometer. De är med andra ord mindre än mänskliga celler och bara några snäpp större än atomer.
Nanopartiklar – både naturliga och sådana som uppstår genom mänsklig aktivitet – har funnits i vår omgivning sedan urminnes tider.
• Från lågan på ett vanligt stearinljus strömmar varje sekund mer än 1,5 miljoner ultrasmå partiklar.
• De finns i skummet på vågorna som rullar in mot strand.
• Fjärilens vingar får sitt färgrika skimmer av invecklade nanostrukturer.
• Färgerna i medeltida fönstermålningar består inte sällan av pigment som malts till nanostorlek.
• Stekpannan du fräser smöret i har kanske en yta av nanomaterial.
• Oavsiktligt släpps stora mängder nanopartiklar ut så fort någon startar en bilmotor.

Faktum är att vanlig mat också innehåller sånt som kan beskrivas som nanopartiklar, proteiner, polysackarider, vitaminer och kasein (som finns i mjölk) är några exempel.
Det som hänt under de två senaste årtiondena är att ny teknik gör det möjligt att tillverka och hantera specialdesignade nanopartiklar på ett helt annat sätt än tidigare. De framställs antingen genom att större partiklar mals ned eller genom att helt nya strukturer byggs upp från molekylnivå.
Nanotekniken väcker hopp om oanade framsteg på en rad områden: nya mediciner och behandlingsmetoder, lättare och starkare produkter, material med helt nya egenskaper, nya analysmetoder, effektivare energiproduktion och miljövänlig teknik.
Mycket forskning ägnas åt nanoförpackningar som förväntas ge starkare emballage, men också förbättrad hållbarhet hos färskvaror, ytor som är extremt vattenavvisande och minimalt vidhäftande, mindre spill och ”intelligent” information till konsumenten om hur mogen eller ätbar en produkt är.

Blir regelrätt nano-mat nästa steg? Forskning pågår. Nanomat skulle kunna bana vägen för functional foods, livsmedel som också fungerar som läkemedel.
Ett annat exempel, där Sverige ligger långt framme, är nanocellulosa som kan ge extremt starka förpackningar, men faktiskt också bli en ingrediens i framtida matlagning. Försök med hamburgerbiffar och bröd baserade på nanocellulosa har, vad smaken beträffar, utfallit till belåtenhet. Ämnet kan också ersätta äggula i exempelvis majonnäs eller ge ett vegetariskt alternativ till animaliskt gelatin.
Men det dröjer troligen åtskilliga år innan produkter av den typen kan plockas från hyllorna i snabbköpet.
– Än så länge är det inte särskilt vanligt med nano i livsmedel vad vi förstår, säger Astrid Walles Granberg som är rådgivare hos Livsmedelsverket.
Hon tror dock på ett växande intresse för nanomaterial i livsmedel och förpackningar när forskningen har kommit längre.

Livsmedel som innehåller nanoprodukter räknas som nya livsmedel och måste därför enligt gällande bestämmelser godkännas av EU före försäljning. Nya och mer detaljerade regler börjar gälla 1 januari 2018.
Såväl nanomat som nanoförpackningar som kommer i kontakt med livsmedel måste dessutom märkas.
– I dag finns inga godkända nya livsmedel som innehåller nanoprodukter, påpekar Astrid Walles Granberg.
På nätet florerar däremot en livlig handel med nanobaserade kosttillskott – bland annat vitaminer, mineraler och preparat som uppges ha antibakteriell effekt (till exempel kolloidalt silver). De är inte tillåtna inom EU, men svåra att komma åt.
Även livsmedelstillsatser – till exempel smakförstärkare, färgämnen och konsistensgivare – som innehåller nanopartiklar ska godkännas av EU. Den hittills enda godkända nanotillsatsen är titandioxid (E 171), ett vitt färgämne som länge har använts inom livsmedelsindustrin.
Titandioxid saluförs ofta som en blandning av partiklar i olika storlekar, varav en del är i nanostorlek. Forskningsrapporter tyder på att nanotitandioxid har negativa hälsoeffekter. EU anser dock att de mängder som konsumeras är så små att färgämnet kan betraktas som ofarligt. Det får därför användas i en rad livsmedel som bland annat godis, konditorivaror, läskedrycker, soppor, såser, fiskrom, smältost och grädd-ersättning.
Sverige har en nationell handlingsplan för nanomaterial där det sägs att försiktighetsprincipen ska råda. Den innebär bland annat att den som inför ny teknik och nya produkter är skyldig att försäkra sig om att det sker på ett ofarligt sätt.
– Tyvärr finns det stora kunskapsbrister ute på arbetsplatserna om hur man hanterar både nanomaterial och andra kemiska produkter som kan medföra arbetsmiljörisker, säger Maria Hedmer.
Av alla pengar som satsas på nanoteknik, är det bara några procent som går till arbetet med nanosäkerhet.
– Balansen måste bli bättre, tycker Maria Hedmer.
Anders Grönlund

Relaterade artiklar