Småföretag står utan företagshälsa

Nr 11/2016

Bland småföretag inom livsmedelsindustrin är anslutningsgraden till företagshälsovården mycket låg. Ännu färre bedriver förebyggande arbetsmiljöarbete. De regionala skyddsombuden, RSO, rapporterar årligen om tillståndet.

– Den stora frågan är hur jag som anställd på ett litet livsmedelsföretag ska få tillgång till företagshälsovård. Beror min ohälsa på något i jobbet? Den frågan har alla rätt att få utredd, säger Lena Persson, Livs arbetsmiljöombudsman.
Arbetsgivarens upphandling av företagshälsovård, FHV, ska göras i samverkan med den fackliga organisationen, men det sker sällan vid de små arbetsplatserna. Mål & Medel skrev om det i förra numret, se faktarutan.
LO uppmärksammade problemet för tre år sedan och inledde en facklig mobilisering för företagshälsovården.
Tyvärr går utvecklingen åt fel håll, konstaterade LO. I slutet av 1980-talet hade cirka 86 procent av landets arbetstagare tillgång till företagshälsovård. 2013 var den siffran under 65 procent. De tjänster som köps av företagshälsovården är dessutom av efterhjälpande karaktär när någon redan blivit sjuk eller skadats.

LO konstaterade att anledningen till att det ser ut som det gör är att företagshälsovården styrs av marknadskrafterna och att det statliga stödet av verksamheten har urholkats. Det var i början av 1990-talet som Carl Bildt-regeringen tog bort det mesta av stödet.
Sedan dess levererar FHV-företagen det marknaden efterfrågar, vilket i praktiken innebär att det blir det arbetsgivarna efterfrågar, vilket i allt större utsträckning innebär nollavtal, det vill säga ett avtal utan förbyggande FHV-tjänster.
My Billstam, ansvarig ombudsman på LO, säger att LO centralt driver frågan om kvalitetssäkring av FHV-tjänster i trepartssamtal med regeringen. LO kan bara agera om medlemsförbunden ger mandat till det i avtalsrörelsen och det sker vid LO-samordningen.
– Som det är nu måste varje förbund själva driva kravet på en kvalitetssäkrad företagshälsovård genom kollektivavtal för sina medlemmar, vilket kan vara svårt, säger My Billstam.

Så vad kan göras? Hur ska Livs mobilisera för jämlik och rättvis tillgång på företagshälsovård?
Lena Persson tycker att LO:s handledning från 2013 är en alldeles utmärkt utgångspunkt. Den ger klubbar, skyddsombud och regionala skyddsombud användbara verktyg. Den heter ”Företagshälsovård – en handledning från LO och LO-förbunden”.
Det viktiga är att lyfta fram föreskriften om Systematiskt arbetsmiljöarbete, Sam. Det är genom ett grundligt systematiskt arbetsmiljöarbete på det enskilda företaget som behovet av FHV-tjänster kan beskrivas. Arbetsgivaren ska i samverkan med den fackliga sidan upphandla dessa tjänster som bland annat ska ha ett förebyggande syfte.
På stora arbetsplatser, tror Lena Persson, att det fungerar bra. Där finns en klubb och en skyddsorganisation som är aktiv i det systematiska arbetsmiljöarbetet och upphandlingen av FHV-tjänster och där finns samverkan i skyddskommittén.
Problemen finns på de små klubblösa arbetsplatserna. De regionala skyddsombudens rapporter visar att de små arbetsplatserna sällan har fungerande företagshälsovård. De kan ha nollavtal men det innebär att mycket av det viktiga förebyggande arbetsmiljöarbetet inte blir gjort.

Det har snart gått tio år sedan Livs och Livsmedelsföretagen tecknade Arbetsmiljö-avtalet, som är Livsmedelsavtalets Bilaga B.
I kollektivavtalet har företagshälsovården lyfts in och en rad FHV-tjänster som krävs för att ett framgångsrikt förebyggande arbetsmiljöarbete ska kunna bedrivas listas, exempelvis belastningsergonomi, branschspecifik teknisk kompetens, psykosocial kompetens och medicinsk kompetens gällande arbetsrelaterade sjukdomar och olycksfall.

Mikael Löthén, Livs förbundsombudsman, som var med och tecknade arbetsmiljöavtalet 2007, säger att det råder enighet med Livsmedelsföretagen om att det ska finnas tillgång till förebyggande FHV-tjänster på alla företag och att dessa tjänster krävs för att ett framgångsrikt arbete ska kunna bedrivas. Så står det i avtalet.
– Vi har under alla år bara haft en tvist med Livsmedelsföretagen om företagshälsovården i Bilaga B och då kom vi överens i den centrala förhandlingen, säger han.
Det är arbetsgivarens ansvar att se till att de nödvändiga FHV-tjänsterna finns att tillgå på ett företag.
– Om skyddsombud och regionala skyddsombud under det systematiska arbetsmiljöarbetet kommer fram till att en viss FHV-kunskap behövs för det förebyggande arbetet och arbetsgivaren säger nej till den, så ska de kalla på lokalombudsmannen och tvista om det utifrån arbetsmiljöavtalet, säger Mikael Löthén.
Han tycker att det är bättre att skyddsombuden går avtalsvägen än myndighetsvägen, det vill säga gör en framställan enligt Arbetsmiljölagens paragraf 6.6a.