Vad är det viktigaste facket kan göra för att stå emot främlingsfientlighet? Svaret som Thomas Hammarberg ger är förvånande i sin enkelhet. Facket måste fortsätta att försvara kollektivavtalen så att inte löntagare ställs mot varandra.

Thomas Hammarberg har ägnat hela sitt liv åt att arbeta för mänskliga rättigheter. Han är 73 år fyllda men har fortfarande en rad tunga uppdrag.

– I sex år var jag Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter. Nu säger min fru att du är fortfarande kommissionär men utan plattform och utan lön. Om man får kontakt med de här problemen då fortsätter man bara. Det är inte jobb, det är mer engagemang, förklarar han.

Vi sitter på ett café på Kulturhuset i Stockholm en solig dag i mitten av augusti. Thomas Hammarberg har precis avslutat ett möte och ska snart vidare till ett annat möte ute i Rågsved.

– Det är lite hektiskt då jag precis är tillbaka i stan efter att ha tillbringat sommaren på Gotland.

Det har rapporterats mycket i media om den akuta flyktingsituationen som är orsakad av kriget i Syrien. Det är en fråga som berör honom djupt.

– Jag tror inte alla här har förstått dimensionerna av den här enorma utmaningen. Det här är den absolut största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget, säger han och fortsätter:

– Det är Sverige och Tyskland som tagit det största ansvaret så här långt. Nu har äntligen EU börjat sätta press på länder som smitit från sitt ansvar. Det arbetet måste fortsätta.

Han förklarar att utmaningen består i att klara av att fortsätta vår välfärdspolitik och samtidigt visa solidaritet med dem som flyr.

– Det gäller att i det här läget behålla våra grundläggande värderingar. För börjar vi kompromissa här, då är vi på det sluttande planet.

Han tystnar för ett ögonblick för att understryka allvaret i det han just sagt. Vi kommer också in på vad svensk fackföreningsrörelse kan bidra med och han ger lite oväntat dem som kritiserar kollektivavtalsmodellen en rejäl känga.

– Det är viktigt att hålla fast vid kollektivavtalen i det här läget. De utgör själva grunden för den svenska välfärden. Om fackföreningsrörelsen inte lyckas försvara kollektivavtalen kommer kedjeeffekterna att bli väldigt negativa.

• Hur bemöter man ett parti som Sverigedemokraterna? 

– Jag är väldigt tydlig när det gäller vad vi inte ska göra. Vi ska inte börja imitera SD:s förslag, för de leder till ett sämre samhälle med bristande förståelse mellan olika grupper, säger han och fortsätter:

– SD:s politik är inte bara en attack mot tänkbara nya invandrare, det är också en attack mot dem som har kommit hit tidigare. Sverigedemokraterna står för en helt annan människo- och samhällssyn än den vi har och då är det viktigt att vi markerar mot detta.

Han understryker att SD:s budskap måste bemötas överallt, inte minst på fikapauserna ute på arbetsplatserna och i de miljöer där man träffar varandra.

– Det är inte oskyldigt när Sverigedemokraterna kommer med sina fördomar om dem som kommer från andra länder.

Han vet vad han talar om. Han har varit generalsekreterare i så väl Amnesty, Rädda Barnen som Palmecentret. Han skrev nyligen boken ”Retoriken och verkligheten” som handlar om just mänskliga rättigheter i Europa.

– Jag skrev den när jag var i Strasbourg. Idén var att försöka ge någon slags vägledning till de som är intresserade av dessa frågor.

Det är svårt att inte låta sig imponeras. Han ger ett mycket kunnigt intryck. Han är ganska så lågmäld, höjer inte gärna rösten, samtidigt som det finns en väldig intensitet när han talar om människor i utsatta situationer.

Han är uppväxt i den lilla byn Harmånger som ligger i Nordanstig kommun i norra Hälsingland. Minnena från den tiden har följt honom genom livet.

– Stämningen i denna by har påverkat mig en hel del. Den var mycket solidarisk. Alla kände alla och man stöttade varandra. Det var ett slags idealsamhälle.

Han har gått på Handels och även jobbat en tid som journalist, varit utrikesredaktör för Expressen och även varit utrikeskorrespondent för Ekot.

– Det var en bra utbildning, att kunna skriva så att det blir begripligt.

Han är också politiskt engagerad, först i Folkpartiet, var ordförande i deras ungdomsförbund. Numera är det Socialdemokraterna som gäller, då han med tiden insåg att han var mer vänster än vad Folkpartiet var.

Utmärkande för Thomas Hammarberg är också hans engagemang i romernas situation som går tillbaka till mitten av 1960-talet.

– Det var efter en förstamajdemonstration där Katarina Taikon och hennes familj och vänner demonstrerade för rätten till  skolgång. Jag var ganska ung och jag blev chockerad över att det inte var säkerställt att romerna kunde gå i skolan. Vi inledde ett samarbete, skrev bland annat en bok ihop.

I dag leder han regeringens kommission mot antiziganism. Han berättar att romerna är Europas största etniska minoritet, de är hela 12 miljoner.

– De är illa sedda överallt. Om man verkligen tror på människors lika värde då är det oundvikligt att man engagerar sig för den här gruppen, säger han.

En fråga som han ofta får handlar om hur man ska förhålla sig till alla de romer som tigger. Själv undviker han att kalla dem för tiggare, kallar dem hellre för besökarna. Han understryker att tigga inte är deras identitet, det här är inget de vill men de ser ingen annan utväg.

 • Ger du själv pengar?

– Jag bestämmer mig innan jag går ut hur mycket jag vill ge. Det handlar om en eller två tjugor. Vid vår tunnelbana i Kärrtorp sitter en kvinna som jag känner. Hon får om hon sitter där, annars ger jag när jag kommer in till stan.

SD:s kritiserade tunnelbanekampanj där man bad om ursäkt för tiggarna på Stockholms gator gjorde honom väldigt upprörd.

– Romerna är den mest utsatta gruppen i Europa, att använda dem för politiska syften är så simpelt.

Han vill se insatser i de länder där de flesta romer bor, som Rumänien och Bulgarien. Han skulle också vilja se att de fonder som anslagits inom EU blev bättre utnyttjade. Sist men inte minst betonar han vikten av att möta romerna med respekt.

– Om du vill ska du ge en slant. Men viktigast är att inte vända ryggen till utan
istället säga hej och behandla romerna som medmänniskor. På så sätt lär de sig att ett samhälle utan en repressiv atmosfär och fördomar är möjligt.