På LM Doggy i Vårgårda är fyra av fem med i facket

– Grejen är inte att tjata så mycket på folk, utan att kunna svara på frågor. Jag tror på att vara väl påläst. Det är så vi kan få fler medlemmar, säger Joakim Lund, klubbordförande på Lantmännen Doggy i Vårgårda.
Han ser inte sig själv som någon säljare av fackliga medlemskap. Det är inte hans stil. Sådant är han inte bekväm med, men naturligtvis är han upptagen av att få med fler.
Produktionen av torr hund- och kattmat går bra. Volymerna ökar och Livsklubben har förhandlat fram nya skift i fabriken. Ett skift som låter intressant, när Joakim Lund berättar om det, är på tre dagar (12-timmars­­pass) och därefter sex dagar ledigt. Så rullar det på med avbrott endast för semester. Men det finns många olika varianter.

Fem nyanställda har börjat
Fem personer har nyanställts. Den angenäma frågan har uppstått: Hur ska klubben få med de nya som börjar?
– Vi är med vid introduktionen som alla nyanställda får. Där berättar vi om vad facket gör. Dessutom är vi med på företagets informationsmöten var tredje vecka. Vi gör klart för alla vad det innebär att vara oorganiserad. Då kan vi inte förhandla för den personen om det händer något på jobbet.
Det här blev uppenbart för två år sedan, när företaget gick dåligt och ett varsel lades om uppsägning av 15 kollektivanställda. Som tur var vände försäljningen och det behövde aldrig utlösas, men ett omställningsföretag var inkopplat och turordningsförhandlingar hade påbörjats.
LM Doggy är en typisk arbetsplats ur facklig synpunkt. Den drivs med vinstsyfte av ägaren – i det här fallet Lantmännen – och den är varken stor eller liten. Organisationsgraden är varken bra eller dålig. Det är som på många andra ställen. 109 personer jobbar i produktionen. Av dem är 84 med i facket, med andra ord omkring 80 procent.
En avgörande fråga för Livs de kommande åren är hur förbundet ska öka medlems­antalet. En tanke är att fokusera på de arbetsplatser där det redan finns en fungerande klubb. Här kan nya medlemmar värvas. Det kommer att bli en av frågorna på Livs kongress den 1-5 juni i Linköping.
Någon säljare av fackliga medlemskap vill Joakim Lund som sagt inte vara. Det är inte hans grej. Det svåra säger han – det verkligt svåra – är att få med dem som en gång klivit av och ställt sig utanför. Efter att Alliansregeringen gjort det dyrt att vara med i facket är det några som valt att bara vara med i a-kassan. De tycker att de kan göra något roligare med hundralapparna än att betala fackavgift.
– Jag tror inte att de egentligen är medvetna om vad de får som medlemmar, att man till exempel får hemförsäkring som annars skulle ha kostat mer pengar. Är man gift och den andre också är med, så får man en allriskförsäkring (drulle). Men det är klart att det kostar att vara med. Det går inte att komma ifrån.
• Vilket är ditt bästa argument?
– Jag frågar om han eller hon har bil. Har personen det så frågar jag om den är försäkrad. Ja, blir svaret. Och varför? Om det händer något är det bra att ha. Och om du har det för bilen varför skulle du då inte ha det för dig själv?

En försäkring om något händer
Det fackliga medlemskapet är en försäkring för den som drabbas av något på jobbet. Även om Joakim Lund inte vill vara en säljare så är det absolut en möjlig väg att argumentera. Det handlar om den enskildes trygghet. En annan är att facket faktiskt gör skillnad på arbetsplatsen.
Doggyklubben är till exempel aktiv i skydds­arbetet med ständiga förbättringar och man försöker som sagt förhandla fram så bra skiftscheman som möjligt. Joakim Lund berättar att de tog kontakt med andra klubbar inom Livs för att höra hur de löst arbetstiderna. I pipelinen ligger att förhandla fram ett nytt lokalt lönesystem. Potten har inte varit så stor, men det kan förändras.
• Vilka är svårast att få med?
– De som är äldre, 40 år och uppåt, och som tidigare varit medlemmar men gått ur på grund av att de tycker att det är för dyrt.

Sköter reservdelslagret
Joakim Lund är förrådstekniker och blev klubbordförande 2012. Han sköter reservdelslagret som rymmer mer än 5000 artiklar. Han har ett bord med dator i lagret och där kan medlemmarna lättast hitta honom.
Klubbexpedition ligger en trappa upp på kontoret i anslutning till matsalen, men den är inte bemannad. Under ett år prövade klubben att ha den öppen en dag i veckan för att fånga upp medlemmar med spontana frågor, men det visade sig att ingen dök upp.
En fin sak som han talar om är årsmötet.
– Det har vi på en fredagskväll. Det är inte på betald arbetstid, men medlemmarna får en timmes kompledigt om de kommer och de flesta bor i närheten, här i Vårgårda eller Alingsås som inte ligger långt bort. Företaget bjuder på en rätt lyxig middag med oxfilé och potatisgratäng. Det brukar börja kl 19 och allt mellan 20 till 45 personer brukar komma.
• Hur kommer det sig att du blev fackligt aktiv?
– Det var mamma som påverkade mig. Hon har alltid varit aktiv i facket och politiken. Så för mig kändes det naturligt. Jag är själv också en föreningsmänniska och tycker om att vara engagerad.
Erika Johansson, 24 år, är rastavlösare i packhallen där man kör burkar med Mjau kalkon. På Doggy finns inget färdiglager, man hyr in den kapaciteten och varje dag går 10-12 långtradare med katt- och hundmat från fabriken.
• Varför gick du med i facket?
– Jag blev fast anställd i april 2010 och då gjorde jag det. När jag jobbade som timanställd inom vården var jag inte med och inte heller här som visstidare, men när jag fick fast anställning sa mamma till mig att jag skulle gå med. Hon sa att det är en trygghet. Men det är dyrt. Det kostar 770 kronor i månaden. Det är ungefär vad jag lägger på bensinpengar i månaden.
Så mammorna är betydelsefulla för facket. Det var Joakim Lunds mamma som inspirerade honom att bli fackligt aktiv och Erika Johanssons mamma som sa att hon behöver ha någon att gå till om hon får problem på jobbet. Man ska veta vilka rättigheter man har. Men att gå vidare från att vara medlem till att bli fackligt aktiv har hon inte funderat över.
– Jag betalar min avgift och vet att jag har någon att vända mig till, det räcker för mig, säger hon.
Det är inte så många i hennes ålder, 22-25 år, som är med i facket. Att det är så, säger hon, beror på att ungdomar helt enkelt inte får fasta jobb i Vårgårda, de går arbetslösa eller har fått barn och är hemma med dem. En del pluggar också.

Hinner träffas mer nu
Jonny och Jeanette Hansson är ett gift par som sköter packmaskinen med torrfoder, Mjau kyckling. De trivs med att jobba ihop och Jeanette, 56 år, konstaterar att de nu hinner träffas. Det gjorde de nästan inte förut när de jobbade olika skift.
Jeanette säger att hon inte pratar om fackliga frågor på jobbet, men det gör Jonny, 62 år, som varit politiskt aktiv. Om rätt tillfälle ges så går han gärna på den som står utanför facket och påpekar att han eller hon åker snålskjuts på andra. För så är det ju. Det går inte att komma ifrån.
Dan Pettersson är både skyddsombud och med i klubbstyrelsen. Han har gått kurserna i arbetsmiljö, Sam och Bam, som hålls på arbetsplatsen. Det innebär att man kan behandla verkliga problem på kursen. Det är inte bara skyddsombuden som går dem utan också arbetsledningen.
Dan Pettersson säger att de tog beslut i klubbstyrelsen att alla ledamöter skulle vara skyddsombud. Det var ett sätt att binda ihop de fackliga frågorna med arbetsmiljöförbättringar. Nu har de skyddsombud på så gott som alla skift. Och det är många.
• Hur går det att värva nya medlemmar?
– Det är jättesvårt. Jag har inte någon bra medicin. Men jag tror att det är viktigt att man är lyhörd, lyssnar på sina arbetskamrater. Tycker de att något är fel, att något moment måste förbättras, så måste man som skyddsombud och fackligt aktiv agera.