Storstad, ungdomar och många olika nationaliteter. Det är en miljö som brukar anses problematisk för facket att organisera. Men så behöver det inte vara. Det visar Aryztas bageri i Malmö som bland annat gör hamburgerbröd till McDonald’s i Sverige, Norge och Danmark.

– Det är folk från hela världen som jobbar ihop. De har olika religioner, seder och bruk, men man hittar sätt att samarbeta på jobbet och det fungerar bra, säger Elvir Dokic, som är klubbordförande på Aryztas bageri och kom till Sverige 1995. Familjen flydde från Balkankrigen.
Direkt efter gymnasiet, när han var 19 år, började han på bageriet. Nu har han fyllt 30 år och har hunnit bilda familj. Han bor med fru och två småbarn i Trelleborg och pendlar fram och tillbaka till Malmö. Nu räknar han sig till de äldre på bageriet, där de flesta är under 30 år.
Han säger att det fanns en annan inställning, när han började, det var lite mer av att chefen stod med piskan och ingen vågade ifrågasätta något. Det var många som tänkte på det sättet: Kan man ifrågasätta saker på jobbet?
– Min pappa sa att jag skulle betala fackavgift och a-kassa. Det hade jag med mig
hemifrån. Men det var inte för att han själv var van vid facket, det fanns inga riktiga fackföreningar i Bosnien på den tiden. Där kunde man inte ifrågasätta det chefen sa, säger Elvir och fortsätter:
– I början när jag berättade om vad jag gjorde på jobbet sa min pappa att jag inte kunde säga emot chefen. Du säger inte så till chefen. Han blev orolig när jag blev fackligt aktiv, trodde att jag skulle få sparken. Nu har jag lärt mig lagar och regler.
Elvir är kraftigt byggd, sitter i stolen i ett konferensrum med ett runt fönster bakom sig. Här har klubben sin expedition. De bokar rummet för sina arbetsmöten.

De är två eldsjälar som är drivande i klubben. Förutom Elvir är det Enis Bakija som är vice ordförande. De är ett radarpar, ringer varandra och diskuterar det mesta, hittar lösningar. Båda är aktiva i regionen. Båda var blockadvakter i vintras när Livs kämpade för att teckna kollektivavtal på det danska salladsföretaget Sunsalat.
– Jag ska åka tillbaka dit på ett arbetsplatsbesök och tala med de anställda om varför det är viktigt att vara med facket, säger Elvir Dokic.
Han berättar om hur de bildade sin arbetsplatsklubb. Det var han och Lisa Andersson (numera ombudsman i region Syd) som tog initiativet, det var 8-9 år sedan.
De fick besök av en ombudsman, Christel Niby, som sa att de jobbade för många timmar. Då jobbade de 40 timmar i veckan, trots att de hade diskontinuerligt skiftarbete och enligt avtalet skulle ha en arbetsförkortning med 2 timmar, alltså jobba 38 timmar. De fick rätt, minskade arbetstiden och medlemmarna kunde också kräva tillbaka pengar.
– Det var efter det vi bildade klubben. Jag tyckte att det var en stor grej att vi hade jobbat fel i så många år. Om det hade gått fel så kunde andra saker också vara fel. Det kändes som om det var viktigt att kunna mer om vad som gäller, att lära sig mer om avtalet, säger Elvir Dokic.
Det är 45 personer som är fast anställda. Bara tre är inte medlemmar. De vill inte, det är sådana som har den inställningen.

• Ni har över 90 procents organisationsgrad. Hur bär ni er åt? Finns det några knep?
– Nej, jag tror inte på några knep. Vi är unga själva och det är ungdomar som jobbar här. Vi pratar med varandra. Man måste kunna förklara vad som är skillnaden mellan att vara medlem och inte vara det. Om du inte är medlem så förklarar man att visst facket kan göra det här och det här, men för att vi ska hjälpa dig så måste du gå med, det måste man vara tydlig med, vad som är skillnaden mellan att vara medlem och inte medlem, svarar Elvir Dokic.
Om det är något som inte är bra på arbetet så tar de upp det och snackar om det. Det kan vara i lunchrummet.
– Det är många som frågar saker och vi försöker svara, men det är viktigt att inte ge fel svar, och vet man inte säkert så är det bättre att be om att få återkomma. Man ska inte stöta bort någon, men man ska inte heller hymla med vad man tycker om att inte vara medlem.

• Hur orkar ni var så aktiva?
– Vi får fullt stöd av våra kollegor. Det känns bra att ha dem bakom sig, säger Elvir Dokic.
Det är först lite osäkert om vi får komma in i bageriet och fotografera, men av någon anledning vänder det, varför vet vi inte och plötsligt får vi komma in, men vi ska undvika att ta bilder på de färdiga produkterna, eftersom de är EMV-produkter, vilket betyder att de tillhör kunden.
Enis Bakija jobbar eftermiddagsskift, men har fått hoppa in lite tidigare, eftersom det saknades folk, säger att det var många som frågade honom saker på jobbet och att han försökte ta reda på svar. Det var på det sättet han blev fackligt aktiv.
– Jag kunde svara på olika saker som kom upp och så tog jag reda på mer. Då frågade Elvir och Lisa om jag ville sitta med i klubbstyrelsen.
Enis Bakija säger att det är många unga och många som har frågor. De undrar vad de har rätt till, vad avtalet säger, vad lagen säger. Medlemmarna är väldigt drivande.
– För oss gäller att ta reda på hur det ligger till. De unga är väldigt medvetna. Jag tror att det är Lisas påverkan. Jag går själv kurser och försöker att utveckla mig hela tiden.

Det är skiftbyte. Linjerna står stilla och personalen sitter i ett veckomöte och planerar. Efter ett tag börjar linjerna bemannas igen.
Bojan Markovic, som kommer från Serbien, berättar att han började 2003 och var medlem i facket sedan tidigare, men det var inte Livs utan ett annat förbund.
– Första dagen på bageriet blev jag tillsagd att gå med i Livs i stället och det gjorde jag. Det blev en övergång till rätt förbund.
Gjoko Canevsici, som jobbat i fem år, och kom till Sverige för sex år sedan, säger att han inte var van vid något fack. Det fanns inte i Makedonien.
– Jag började som vikarie och gick med för att få hjälp med att få ett fast jobb. Det fick jag också. Nu är jag arbetsledare och jag har lärt mig svenska. Jag har haft en väldig tur.

Oendrim Avdyli, som jobbat i fyra år, gick med för att ha trygghet i jobbet.
– Jag kommer från Kosovo. Livs är det första fack som jag är med i. Det är bättre att gå med, för då kan man få hjälp om det händer något på jobbet.
Men ännu har fackklubben inte lyckats övertyga Besim Osmani, som jobbat på bageriet i fem år, att han ska gå med. Han tycker inte att det är värt det.
– Jag är med i a-kassan och det klarar jag mig bra med. Jag har ingen nytta av att vara med i facket. Varför ska jag vara det?
Jag klarar mig själv, säger Besim Osmani.
Elvir säger att de tar det varsamt och försöker att påverka honom.
– Jag hoppas att vi lyckas. Att vi får med honom.
En som håller på att engagera sig allt mer i det fackliga är Lydia Sibrinovic, som jobbat i nio år. Hon har jobbat med skydds-
frågor och har nu blivit huvudskyddsombud.
– Jag blev vald på årsmötet. Jag har gått utbildningarna, Bam och Sam, och tycker att de varit mycket bra. Det gav mig de kunskaper som jag behövde. Det är det förebyggande arbetet som är viktigast. Det är det jag håller på med. Idag ska jag gå en skyddsrond.