Ska mjölken vara en anonym vara vars pris sätts på världsmarknaden och som packas i butikskedjornas egna EMV-kartonger? Eller ska den vara lokal och nära, ja till och med gårdsmärkt? Emåmejeriet i Hultsfred satsar på det senare.

I pastören värmer Irfan Dzinic mjölken till 72 grader för att sedan kyla ner den. Det görs för att döda bakterier. Det är fem gårdar i närheten som levererar den småländska mjölken och en gård i Östergötland som levererar den östgötska.
Dygnsfärsk mjölk från en bondgård i närheten som man känner till och kan besöka skapar förtroende. Det är Emåmejeriets filosofi.
Irfan Dzinic pekar på dataskärmen och förklarar att han just nu kör mjölk från Hagelsrums gård som har 350 kor. På förpackningen står inte bara namnet på gården utan också vilket klockslag som mjölkningen påbörjades. Den konsument som är engagerad i miljöfrågor kan gå in på mejeriets hemsida och se att Hagelsrums gård har en klimatsmart gödselhantering som producerar elektricitet och värme.
– Vi håller isär mjölken från de olika gårdarna. De förvaras i separata tankar och det är hypernoga med ursprunget. Vi tar prover och kollar fetthalten. Råmjölken kan innehålla olika mycket fett. Den mjölk som säljs måste alltid ha samma fetthalt, det ska vara hel, mellan eller lätt.
• Smakar mjölken från de olika gårdarna olika?
– Nej, men fetthalten kan skilja.
Morgon och kväll mjölkas korna och en tankbil kommer och hämtar upp mjölken och kör till mejeriet. Inom ett dygn ska den vara ute i butiken.

På mejeriet jobbar cirka 15 anställda och sex är med i Livs. Irfan Dzinic är skyddsombud och försäkringsrådgivare. Han håller koll på att all skyddsutrustning funkar och skriver tillbuds- och olycksrapporter.
Han är stolt över att han kan tre olika språk utöver svenskan. Han kom till Sverige från Bosnien under kriget 1993. Då var han 14 år, nu är han 35 år.
– Jag har gått den grundläggande fackliga utbildningen men skulle vilja gå fler.
• Ni är ju sex medlemmar på arbetsplatsen. Om ni vill kan ni bilda en klubb. Då får ni skicka ett ombud till förbundets kongress.
– Ja, vi har funderat på det, men om vi ska vara en klubb vill vi ha mer kunskaper. Medlemmarna har en massa frågor som vi måste kunna svara på. Som det är nu kan vi vända oss till lokalombudsmannen och till Tina Thuresson som är regionalt förtroendevald och kommer hit på besök.
För Irfan Dzinic och de andra på Emåmejeriet är hennes besök värdefulla. Det ger dem möjlighet till en personlig kontakt med någon från Livs. De kan ställa frågor och få information om vad som händer inom förbundet.

Tina Thuresson är klubbordförande på Guldfågel i Mörbylånga, som är en stor arbetsplats med många medlemmar. Hon har därutöver tagit på sig att vara regionalt förtroendevald, RFV, vilket innebär att hon har kontakt med medlemmar på arbetsplatser som saknar klubb. Hon är dessutom ledamot av Livs förbundsstyrelse.
Hon kommer två gånger per år till Emåmejeriet och det ska då finnas tid för medlemmarna att sätta sig ner och prata.
– Det här är ett jätteroligt uppdrag, säger hon. Idag skrev jag in en ny kille i facket. Han kom hit för att han visste att jag skulle vara här under dagen.
Den regionalt förtroendevalde förhandlar inte själv, men kan slussa frågor vidare till lokalombudsmannen som har förhandlingsmandat.
Tina Thuresson har elva företag som hon åker till. Emåmejeriet är det som ligger längst bort för henne, det är 14 mil att köra hit.
– Jag är deras enda fackliga kontakt. Att få besök av RFV två gånger per år är en rätt som varje medlem har. Det betalar man för i sin medlemsavgift. Det räcker med att det finns en medlem på ett företag för att vi ska åka dit.

En som passade på att byta facklig tillhörighet när Tina Thuresson var på besök är Danute Vaicikauskiene som tidigare tillhört Unionen. Nu är hon med i Livs.
Idag kör hon en förpackningsmaskin, men säger att hon tycker bäst om att köra smörmaskinen.
– Det gäller att få samma smak varje gång, säger hon.
Det är också det som produktionschefen Dan Henriksson lyfter fram som en stor utmaning. Det gäller särskilt ostarna.
– Det tar tid att bygga upp ysteriet. Produkterna måste vara likvärdiga så att konsumenten vet vad det är han eller hon köper. Det kräver en viss hantverkskänsla, säger han.

Att göra ost är ett sätt att hantera inflödet av mjölk så att produktionen matchar efterfrågan. Båda sakerna varierar. För att göra ett kilo ost går det åt 10 liter mjölk. De gör hårdostar och franska dessert.
Någon brist på idéer verkar mejeriet inte ha att döma av filen. Utöver vanlig standard kan man erbjuda äppelkaksfil, semlefil och gräddtårtsfil.