Vad krävs för att bli klubbordförande? Magnus Ingvarsson säger att man måste vara lite av en ledartyp och så måste man ha medlemmar som vill driva frågor gentemot arbetsgivaren. Man måste ha ett mandat, och det tyckte de inte att de hade på Falköpings mejeri.

Det var för två år sedan de lade ner klubben på Falköpings mejeri. Beslutet kändes naturligt för dem. Det kom få medlemmar till mötena och det fanns inte frivilliga som ville fortsätta driva de fackliga frågorna.
– Då tyckte vi att det var lika bra att lägga ner klubben, förklarar Magnus Ingvarsson.
Det låter nedslående, men Magnus Ingvarsson, som kallas Ingo, är en person, 38 år, med energi och humor. Han verkar passa perfekt som klubbordförande. Så varför blev det så här?
Det är ingen liten arbetsplats. Livs har 41 medlemmar av 53 fast anställda. Alla är män. Det ger en organisationsgrad på 77 procent, vilket är över genomsnittet för förbundet.
– Jag var kassör i klubben, säger Magnus Ingvarsson. Jag tycker om att vara lite av en samordnare, att vara en brobyggare mellan golvet och ledningen, men jag är ingen ledare utan mer en understödjare. Jag vill jobba bakom kulisserna. Skulle några vilja starta klubben igen står jag bakom och stöttar dem.

Nu är han arbetsplatsombud för Livs, sitter i bolagsstyrelsen som arbetstagarrepresentant, men bara som suppleant. Han finns med vid förhandlingar med arbetsgivaren som ett stöd till Kajsa-Liza Axdorff, som är lokalombudsman, och den som efter att klubben lagts ner sköter förhandlingarna med arbetsgivaren och kallar till medlemsmöten.
Hon hade ett årsmöte alldeles nyligen i januari och då var det ett tiotal medlemmar som kom. Fortfarande saknar de flesta intresse för fackliga frågor.
• Varför har du smeknamnet Ingo?
Magnus Ingvarsson skrattar och säger att han fick det i gymnasiet, när han hamnade i handgemäng med en kaxpelle som kallade honom kommunistjävel.
– Mycket dumt har man hört, men att jag skulle vara lierad med Sjöstedts anhang, nä, då har man passerat gränsen. Händelsen är inte mitt bästa minne, men själva öknamnet Ingo tycker jag om, säger han.
Det finns ingen klubbexpedition, så vi går in i det stora mötesrummet för att tala ostört. Där står styrelsebordet mitt på golvet. Här samlas bolagsstyrelsen, bönderna som är ägare och numera stolta över att vara det största svenska mejeriet. Arla är ju danskt och Skånemejerier franskt.

Ingo berättar lite om sin bakgrund. Han har gått flera fackliga utbildningar och senast  Bättre arbetsmiljö, Bam. Han är huvudskyddsombud. Han jobbar på mejeriets orderkontor, det är en produktionsplanerande uppgift, där han håller kontakt med kunder, som lägger order elektroniskt eller ringer in. Han ska se till att mjölken kommer i rätt mängder och till rätt platser.
Jag undrar om det är betydelsefullt att ha en klubb.
– Vet inte, det finns inget större intresse för att ha en här på mejeriet. Utan engagemang har klubben ingen styrka.
•Så arbetsplatsklubben bara lades ner?
– Ja, det fanns som sagt inget intresse från medlemmarnas sida. Det var ingen som ville driva några frågor, men jag sitter med under förhandlingarna som en resurs åt lokalombudsmannen. Det kan till exempel gälla löner. Då är jag den som vet vilka som jobbar med vad.

Han säger att det går bra att komma överens med ledningen, det är lätt att gå in och prata med Uno Elofsson (platschefen) eller Thomas Andersson (vd:n).
• Är det bara män som jobbar i produktionen?
– Ja, så är det, tyvärr. Jag skulle gärna se att det började några tjejer. Jag tror att det skulle innebära att grabbarna sög in magen och stramade upp sig, det skulle bli en annan anda på jobbet.
• Vad händer när det är lediga tjänster?
– De flesta kommer in via helg- och sommarjobb. Jag är inte så delaktig vid nyanställningar. Du får fråga Uno.
Vi går iväg till produktionen. I mejeriets hjärta, maskinsalen, jobbar Daniel Samuelsson som sitter i en glasbur. All mjölk i mejeriet kontrollerar han på sina datorskärmar.
Han började jobba 1997 och hade då ingen mejerierfarenhet utan hade jobbat som rörmokare, han gick lärotid, 3-4 månader. Idag skulle det nog ta lite längre tid att lära sig jobbet, kanske ett halvår, tror han.
Schemat är treskift och han är ledig var fjärde vecka.
• Vad gör du då?
– Jag tränar ett fotbollslag, där sonen är med och så håller jag på med huset. Den lediga veckan ser jag fram emot.
• Varför har ni ingen klubb?
– Det kanske är för att vi har det ganska bra. Det kom inte så många på mötena, kanske ett tiotal personer.
Skyddsronder har de.  Då det inte finns någon lokal facklig organisation kommer ett regionalt skyddsombud på besök två gånger per år.
Ingo menar att personalen är stabil. Den genomsnittliga anställningstiden är 11,8 år. Det finns inget riktigt missnöje som pockar på att åtgärdas. Det gjordes faktiskt en hel del förbättringar under de åren då klubben fanns, och det lever man fortfarande på.
• Hur kommer det sig att det inte är några tjejer som jobbar i produktionen? frågar jag.
– Jag vet inte om det är några tjejer som söker. Det är några på kontoret och i labbet, säger Daniel Samuelsson.
I anslutning till produktionen ligger orderkontoret, där sitter Ingos arbetskompis Harald Svensson och tar emot order från kunder. De flesta kommer elektroniskt, men det händer att kunder ringer. För att planera produktionen använder man sig av tidigare års siffror på hur mycket mjölk som går åt vid olika tider på året. Konsumtionsmönstren av mejeriprodukter är stabila.
– De stora besluten om hur mycket mjölk som ska gå till pulver och till ystning tar Uno. Det gör inte vi, säger han.
Jag upprepar min fråga hur det kommer sig att det inte är några tjejer som jobbar i produktionen.
– Det är ju ett relativt tungt jobb. I kylen lyfter man backar på 15 kilo, men det hade varit roligt om det funnits, det tycker jag.

I kyllagret träffar vi Dennis Ivar som drar vagnar med 120 liter mjölk, och det är tungt.
Han är trött när han kommer hem, säger han, men kylan tycker han inte är så jobbig. I början kändes det kallt, men nu har han vant sig. Han har jobbat i ett år och gick med i facket efter ett halvår:
– Jag gick med för att få lite mer inflytande, men det ska vara på lagom nivå. Jag har inget behov av att engagera mig, säger han.
På ostlagret jobbar Thomas Romlén som lyfter ett par ton ostar per dag, han lägger dem i vaxgrytan. Även det är ett tungt och dessutom monotont jobb, samma rörelser upprepas under arbetsdagen.
Han började på mejeriet 1984 och har en liten gård vid sidan om, där han odlar havre till hönsen. Han är självförsörjd på ägg.
– Min farsa jobbade på mejeriet i 50 år, han hade gården innan mig och innan honom hade min farfar den.
• Ligger den fint?
– Ja, den ligger på rätt sida om bergen, där finns en fin solnedgång.
Så de flesta är med i facket, de har jobbat länge och de har sysselsättningar på fritiden som de gillar att ägna sig åt. Men alla är inte med. Ingo försöker prata med dem, när vi går runt.
Kim Yngve i ysteriet är inte med i facket. Han blev missnöjd med hur IF Metall skötte uppsägningarna på hans förra jobb och efter det gick han ur och nu tycker han att det är dyrt att vara med.
• Det blir ju inte lägre avgift om du står utanför. Vad kan få dig att gå med?
– Vet inte. Det kostar för mycket, säger Kim Yngve.

I pulverfabriken sitter Simon Quick och fyller på mjölk som ska hettas upp till först 64 grader och så ändå upp till 164 grader uppe i tornet, där vattnet dunstar bort. Han har koll på det här.
– Det är ett bra jobb, säger han.
– Är du inte med i facket? frågar Ingo.
– Nej. Jag har inte tänkt på det, säger han.
– Ska du inte gå med?
– Jo, det ska jag väl.
– Kom bort till mig så får du fylla i ansökningsblanketten, säger Ingo.
Simon Quick nickar.
Så lätt kan det vara att värva nya medlemmar, inte alltid kanske – men ibland. Det behövs bara någon som är på plats och frågar.