Arbetarna på Charkuterifabriken i Halmstad, som tillverkar handelns egna märkesvaror, har blivit allt fler i takt med att produktionen ökat. Parallellt med detta har behovet av en fackklubb växt fram. Den har klubbordförande Jonathan
Johansson varit med om att starta, bara 20 år gammal.
– Klubben skulle ha startat 2013 men då var det ingen som ville sitta i styrelsen förutom jag och en till. Det tog ett år att få fler att vilja ställa upp, berättar Jonathan Johansson.
Han jobbar dagtid, har varit igång sedan kvart i sex när vi ses vid tiotiden. När han inte jobbar fackligt så hoppar han in där det behövs förstärkning, som denna morgon då han vakuumpackat kassler.
– Jag har jobbat här i snart fyra år, började dagen efter att jag tagit studenten. Sedan dess har det varit en nästan explosionsartad utveckling, vi har gått från en skivlinje till fem och från 20-30 ton skivat pålägg i veckan till 70 ton, berättar han.
Charkuterifabriken är ovanlig, tillverkar nästan uteslutande EMV-produkter till Ica och Coop. Ytterst lite produceras under det egna märket Nordströms. Totalt finns 62 anställda varav 43 är medlemmar i Livs.
– Målsättningen är att minst 80 procent ska vara fackligt anslutna. Och jag skulle verkligen vilja att fler av medlemmarna ville engagera sig, säger Jonathan Johansson.
Han är själv väldigt aktiv i Livs, både lokalt och regionalt.
– Jag gick med i facket ganska snabbt efter att jag börjat jobba. Jag har sedan agiterat för att få med fler och började tidigt prata om att vi borde starta en fackklubb.

Han berättar att det var ganska trögt i början, det var mest namn på pappret. Medlemmarna ville ha en fackklubb men ville inte engagera sig. Det har blivit bättre då det finns viktiga frågor att ta tag i.
– I och med att företaget är så pass ungt handlar det mycket om att hitta rutiner för arbetsmiljö och lönesättning. Jag tror att medlemmarna uppskattar att vi har en fackklubb som kan försvara våra rättigheter. Det är också något arbetsgivaren tjänar på i längden, att det finns någon att förhandla med.

Att produktionen till så stor del är så inriktad på EMV är speciellt. Handelskedjorna pressar priserna och det blir inte mycket över till investeringar. Det är inte helt okomplicerat.
– Företaget jagar hela tiden kostnader och har lagt sig vinn om att ha få tjänstemän och chefer, det finns till exempel ingen försäljningsavdelning, säger han och fortsätter:
– Det är både positivt och negativt. Samtidigt är det bra för oss i produktion. Jag vet inget företag som växt så mycket på så kort tid.
Han berättar att de inte har några inhyrda däremot en hel del visstidsanställda.
– Men de börjar minska i antal i och med att företaget blivit mer stabilt. De flesta får fast jobb efter ett år, ibland ännu tidigare.

När det gäller avtalsrörelsen så är kunskapen inte så stor på arbetsplatsen.
– Vår klubb har inte skrivit någon avtalsmotion, vi är så pass nybildade. Är det något som folk frågar om är det hur det går med lönen. Vi ligger ganska lågt. Nyanställda får precis vad avtalet säger.
De har inte något lönesystem men klubben planerar att ta tag i detta då lönespridningen är ganska stor.
– Det ska vara sakliga skillnader men det är det inte riktigt. Vad man tjänar beror på vad man lyckats förhandla sig fram till när man började, säger han och fortsätter:
– Det här är en av de viktigaste frågorna, att få till stånd ett lönesystem som är rättvist. Ska inte säga att det är orättvist men det kan vara godtyckligt ibland. Lönedifferens är okej men du ska veta hur du når den högsta lönen men det vet du inte idag.
Han konstaterar samtidigt att det är en konst att få medlemmarna att gå på möten, det gäller att locka med intressanta ämnen. Han har lagt sig vinn om att hålla så informativa möten som möjligt.
– Vi har till exempel haft den svenska modellen uppe, informerat om den och diskuterat den. Det har varit väldigt uppskattat att få reda på varför det är viktigt att organisera sig. Det har nästan varit mer uppskattat än när vi har pratat om försäkringar, berättar han.

Det är förhållandevis många unga som jobbar på fabriken, medelåldern är 30 år. Jonathan tillhör de yngsta och han är påfallande stolt över att han bara var 20 år när han fick igång klubben. Han är vad han vet den yngsta klubbordföranden inom Livs.
– Det grämer mig lite att jag inte fick igång klubben 2013 när jag var 19 år, då hade jag varit den yngsta i förbundets historia.
Han har varit aktiv i SSU i sex år och säger att det var mycket tack vare sitt politiska engagemang som han kunde starta klubben, det var där han lärde sig mötesteknik.
– Det är mycket som går igen förutom att jag nu förhandlar. I början var jag ganska osäker men tack vare lokalombudsman Jan Zielinski, som uppmuntrat och stöttat mig, så har det gått allt bättre.

På Charkuterifabriken finns två avdelningar: tillverkningen och skivningen. Jörgen Wrenstad jobbar i den förstnämnda, väger skinka som ska saltas när vi kommer förbi.
Han är 51 år och har jobbat inom branschen sedan 1982, då han började på Charkdelikatesser. Han jobbade där fram till att Atria beslöt att flytta anläggningen till Malmö. Han bekräftar det Jonathan just sagt att lönen är den viktigaste frågan.
– Min lön har sjunkit sedan jag började inom charkbranschen.
Han gick arbetslös i ett år innan han fick tips om att det fanns jobb på Charkuterifabriken. Han är idag tillsvidareanställd och gör i stort sett samma arbete som han utfört tidigare men tjänar mindre.
Han passar på att berömma Jonathan, säger att han sköter sig bra som klubbordförande och att han kommer att växa in i rollen med tanke på att han är så ung.
Oskar Carlsson, som arbetar tillsammans med Jörgen, är upptagen med att hälla saltlösning över skinkorna i ett stort rostfritt kärl. Han är 26 år och har även han jobbat på Charkdelikatesser innan han kom till Charkuterifabriken.
– Jag har snart varit visstidsanställd i ett år och hoppas nu få fast jobb, berättar han.

Muris Kovacevic, 41 år, tillverkar kyckling till skivning. Han är från Bosnien, kom hit som flykting. Han gick med i Livs redan 1999 när han fick jobb på Scan i Kil. Där var han kvar tills slakteriet lades ner. Han fick sedan jobb på Charkdelikatesser och var kvar fram till nedläggningen. Han gick arbetslös när han fick tips om jobb på Charkuterifabriken och är numera fastanställd. Han påtagligt glad över att ha ett jobb.
– Det känns tryggt här på sätt och vis. Samtidigt gick det bra för Charkdelikatesser och ändå lade Atria ner anläggningen vilket chockade alla. I Kil gick slakteriet också bra, vi hade mycket att göra när det ändå beslöts att flytta slakten. Det är mycket som styr. Jag har varit med om två nedläggningar och hoppas slippa vara med om en tredje.
Amelie Sjögren står vid linjen där skivad skinka packas åt Ica. Hon jobbar tvåskift, varannan vecka kväll och varannan vecka dag. Hon var som många andra visstidsanställd från början innan hon blev fast anställd för två år sedan.
Hon tillhör de som jobbat på Pärsons i Halmstad, numera HK Scan Halmstad Syd. Hon blev uppsagd på grund av arbetsbrist när de drog ner på folk. Hon fick jobbet på Charkuterifabriken genom kontakter. Hon berättar att hon inte är fackligt aktiv men brukar gå på mötena.
När det gäller avtalsrörelsen så är det här med lön inte något som upptar henne.
– Jag bor fortfarande hemma, förklarar hon.

Niclas Svanström, som är 22 år, jobbar även han i skivningen. Han blev tillsvidareanställd för åtta månader sedan efter att ha varit visstidsanställd i ett par månader. Han arbetade tidigare på Kvibilles mejeri, men valde att sluta när han aldrig fick fast jobb.
– Jag behövde den tryggheten då jag nyligen blivit pappa. Det här jobbet passar mig perfekt, jag trivs väldigt bra.
Nyligen tog han på sig uppdraget att vara skyddsombud och ser fram emot att gå en kurs för att lära sig mer om vad detta innebär.
För honom är annars lönen det som är absolut viktigast.
– Det kostar att ha familj, förklarar han.
Han jobbar dagtid och tjänar cirka 20 300 kronor i månaden, vilket är cirka 2000 kronor mindre mot om han jobbat skift.
– Jag tycker att det är viktigt att kunna vara hemma med mitt barn. Arbetsgivaren var schyst som gick med på att låta mig jobba dagtid. Det är många som vill det.
Tina Andersson, 36 år, jobbar i prismärkningen. Även hon kommer från Pärsons där hon jobbade med samma sak. Hon berättar att det bara är tjejer som jobbar i prismärkningen, så var det även på Pärsons.
– Jag vet inte varför det blivit så. Det är inget lätt jobb, det är en hel del lyft.
Hon är vald till revisor i klubben och tycker att det är bra att den finns.
– Det är aldrig fel med klubb, det hade vi även på Pärsons.
Lina Arvidsson, som är 22 år, tillverkar skinka till skivning. Hon är än så länge ensam tjej i tillverkningen. Hon började i september 2015 och är visstidsanställd till 1 april. Hennes mål är att få fast jobb.
Hon berättar att hon tidigare jobbat på en pannkaksfabrik. I två år hade hon vikariat och visstidsanställningar som staplades på varandra. Det gjorde det omöjligt för henne att köpa huset hon bor i, för utan fast jobb fick hon inget banklån.
– Jag bestämde mig för att söka mig vidare. Som jag förstått det är det bättre ordning här. Det är viktigt – att ha ett fast jobb är en säkerhet och trygghet.