Det är en konst att värva medlemmar. Monicka Andersson är en av dem som vet hur man gör. Det gäller att vara envis och sätta upp mål. Nyligen lyckades hon skriva in den hundrade medlemmen på Gillebagaren i Örkelljunga. Direkt satte hon upp ett nytt mål, 110 medlemmar.
Det är en imponerande fabrik som ligger utmed E4:an och det doftar kakbak lång väg. Gillebagaren är en av de största arbetsgivarna i kommunen. När jag för nästan exakt 20 år sedan besökte fabriken var det slående hur mycket handplock av kakor det var. Idag är en hel del av arbetet automatiserat. Det finns också ett antal robotar.
– Det har hänt mycket. Numera kan vi både stå och sitta medan vi packar. Det är mindre med manuellt arbete och vi är noga med att rotera varje halvtimme. Vi dubbelstaplar också pallarna istället för att bygga höga torn. Det är viktigt att inte lyfta över axelhöjd, säger Monicka Andersson, Livs klubbordförande.
Hon är vid sidan om ordförandeskapet även skyddsombud.
– Det finns sju skyddsombud, alla utom ett har gått utbildning, berättar hon nöjt.
Utmaningarna har varit många och fortfarande återstår en hel del att göra även om utvecklingen gått åt rätt håll. Ett tydligt bevis på att det blivit bättre är att belastningsskadorna minskat.
Monicka Andersson har jobbat på fabriken i 15 år. Det var inte så mycket bevänt med klubben när hon i december 2009 tog över som klubbordförande. Det var lite turbulent, låter hon mig förstå.
Hon har sedan några år tillbaka tvingats gå ner i arbetstid på grund av att hon lider av artros, jobbar halvtid, mestadels fackligt.
– Atros är ingenting att göra åt. Värken vandrar runt i kroppen. Jag har två år kvar till pension, sedan får vi se om jag fortsätter ett tag till. Det som är viktigt är att hitta nya som kan ta över arbetet i klubbstyrelsen.
En stor förändring jämfört med tidigare är att företaget under högsäsong använder sig av inhyrda från Manpower istället för inhoppare (visstidsanställda). Det handlar om drygt ett hundratal inhyrda under månaderna maj till september.
Monicka Andersson har som rutin att alltid söka upp de inhyrda och presentera sig så att de vet vem de ska vända sig till om de vill komma i kontakt med facket. Hon håller också koll på att den lokala uppgörelsen om inhyrning följs och att de inhyrda får ta del av de lönehöjningar som förhandlats fram.
– Det gäller att ha koll på företaget så att det sköter sig och det har det gjort hittills.
Det är fjärde säsongen som de har inhyrda på företaget. Hon började själv en gång som inhoppare men konstaterar att den tiden är förbi.
– Det var en vanlig väg förr, att börja som inhoppare och sedan bli fastanställd. Det var innan företaget började använda sig av inhyrda. Jag tror att det är något vi får leva med. Men vi kommer aldrig att acceptera från klubben att företaget tar in inhyrda och sparkar fast anställda.
Däremot tycker hon att det är bra att de inhyrda i första hand erbjuds jobb när företaget ska nyanställa.
– De har lärt sig jobbet och vi vet vad de går för. Att vara inhyrd är inte lätt. Jag avundas dem verkligen inte.

Hon lägger ner mycket tid och kraft på att få de inhyrda att gå med i facket.
– Det här med försäkringar är något som vi kör hårt med. Vi ska ha ett informationsmöte snart med all personal, även de som inte är medlemmar. Då kommer Folksam samt våra försäkringsrådgivare hit och informerar, säger hon och fortsätter:
– Många fattar inte vilket bra försäkringspaket som ingår i medlemsavgiften. Inte minst inkomstförsäkringen är viktig. Samtidigt har jag hört att försäkringen kostar mycket pengar, det måste innebära att det är många som haft användning för den.
Hon har precis klarat ett mål som hon satt upp, nämligen att skriva in medlem nummer 100. Men fortfarande återstår många att värva, de är totalt 180 kollektivanställda på Gillebagaren i Örkelljunga och Åsljunga som tillhör samma klubb.
– Hundra medlemmar var ett delmål, nu är det 110 som gäller. Samtidigt gäller det att behålla dem som gått med också och se till att de blir kvar i facket, säger hon och fortsätter:
– Det är inte bara jag som är engagerad. Hela styrelsen och även övriga förtroendevalda är aktiva i arbetete med att att få en fungerande klubb och att värva nya medlemmar.

Den här dagen när jag besöker fabriken producerar de pepparkakor, havreflarn och gillebollar. De sistnämnda med rosa strössel är en del av Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj. Fem kronor per såld låda går till kampanjen.
– Det tycker jag är en bra gest, säger Monicka Andersson.
Det är annars en tuff bransch med små marginaler. Förra hösten varslades 25 anställda om uppsägning på grund av övertalighet. Bakgrunden var prispressen och den allt hårdare konkurrensen från handelns egna märkesvaror, EMV. Varslen skulle trätt i kraft runt årsskiftet 2013/2014 men togs tillbaka.
– Det känns som det vänt uppåt igen. Vi fick in en stor order och lyckades på så sätt behålla dem som varslats. Alla som ville ha tillbaka sin tjänst fick det. Det har även varit vikarier som fått fast jobb, säger Monicka Andersson.

Innan besöket har jag läst att Gabriela Pilcher, regissören till den hyllade filmen Äta sova dö, jobbat på kakfabriken till och från under sex års tid, både på somrarna och som timanställd. Hon har i flera intervjuer berättat att filmen bygger på dessa erfarenheter som gjorde djupt intryck på henne. Gabriela Pilcher hade också det gemensamt, med många på fabriken, att hon har rötter i det forna Jugoslavien, hennes mamma kommer från Bosnien. Det är svårt att inte tänka på filmen när jag pratar med dem som jobbar ute i produktion, betydelsen av kamratskap och vikten av att ha ett arbete finns hela tiden närvarande.

Sadeta Feratovic, 48 år från Montenegro, är den första jag träffar på ute i produktion. Hon är fullt upptagen med att hantera pepparkakor i runda burkar och hinner inte prata. Pepparkakor är en storsäljare och det gäller att börja producera dem redan nu för att det ska finnas tillräckligt vid jul.
Sadeta Feratovic har jobbat här i elva år och är en av de medlemmar som Monicka Andersson värvat.
– Vi jobbade på samma skift, berättar hon.
Vid en annan linje en bit bort packar Caroline Jönsson, 24 år, för hand gillebollar med rosa strössel i lådor, 24 bollar i varje. Hon kom hit via Manpower, var inhyrd i ett år och fick sedan fast jobb.
Hon går nu Livs tjejsatsning, mycket tack vare att Monicka Andersson peppat henne.
– Det var också Monicka som fick mig att gå med i facket. Hon var på mig och förklarade att ju fler som är medlemmar desto mer har vi att säga till om. Hon gav sig inte förrän jag gått med, satte inträdesansökan i handen på mig när jag blev fast anställd.
Hanna Maloki, 29 år, arbetar en bit därifrån där havreflarnen gräddas. Hon kommer från Kosovo. Det här var hennes första jobb efter gymnasiet. Det var naturligt för henne att söka jobb på fabriken då båda hennes föräldrar jobbade och fortfarande jobbar här. Det var också självklart för henne att gå med i facket eftersom hennes föräldrar var medlemmar.
– Jag började jobba här för att jag var skoltrött. Det är tio år sedan. Jag har trivts bra med både arbetskamrater och chefer. Det spelar stor roll vilka man jobbar med. Dagen går snabbt om man trivs med sina arbetskamrater. Men det är hårt jobb, framför allt många lyft.

Ramize Berisha, 44 år, befinner sig lite längre ner på linjen där hon fyller på lådorna med havreflarn. Hon kommer occkså från Kosovo och har jobbat på fabriken i 15 år.
– Jag fick höra att det fanns en fabrik där man fick jobba med kakor. Jag sökte och fick jobb. Det var lätt på den tiden, idag är det svårare.
Hon gick med i Livs redan första arbetsdagen, blev värvad. Även hon tillstår att det är ett tungt jobb och att de flesta av hennes arbetskamrater plågas av värk.
– Men jobbet har förändrats till det bättre, säger hon, vi har fått flera hjälpmedel som underlättar.
Mitt emot henne arbetar Edina Cecunjanin, 30 år, från Montenegro. Hon kom till Sverige som 19-åring. Hon kom inte som flykting, som de flesta andra gjort. Hon kom för att hon ville pröva något nytt. Lärde sig svenska språket, fick jobb och blev kvar.
Hon började som inhoppare, egentligen först som praktikant som övergick till att bli inhoppare. Därefter blev hon vikarie, sedan fastanställd och medlem i Livs.
– Jag känner att Sverige är där jag hör hemma, det här är min plats. Jag trivs väldigt bra på jobbet. De som jobbar här är som min andra familj.
En av de få män som jag pratar med är Christer Hjalmarsson, 57 år. Han har arbetat på fabriken i 15 år, ansvarar för inköp och varumottag. Han har varit medlem i Livs sedan 1974. Innan arbetade han på ett litet bageri men i samband med att ägaren gick i pension så blev han uppsagd.
– Att komma till Gillebagaren var som att komma till himmelriket jämfört med bageriet jag jobbade innan.

När jag ringer Monicka Andersson fem dagar efter valet låter hon påtagligt bekymrad i telefon. Örkelljunga är en av de kommuner där Sverigedemokraterna fått många röster. I kommunvalet fick SD 24 procent och i riksdagsvalet 27 procent.
– Vi visste att det fanns många som röstade på SD i Örkelljunga, men inte att de var så många. I ett av kommunens valdistrikt var det hela 34 procent.
Hon berättar att de haft livliga diskussioner på jobbet om hur det kunnat bli så här.
– Här finns både asylboende och ensamkommande flyktingbarn samtidigt finns de som knappt får tillvaron att gå ihop, de som har mycket låg pension eller är utförsäkrade.
Hon säger att de kopplar ihop sin dåliga ekonomi med kostnaden för flyktingmottagandet. De har svårt att se att de är två utsatta grupper som ställts mot varandra. Samhället borde ta ansvar för både och.Hon konstaterar att Örkelljunga varit en vit fläck för många, men att så inte längre är fallet.
– Idag vet alla var Örkelljunga ligger, konstaterar hon dystert.