Nya tekniken gör att jobben flyttar tillbaka

Nr 11/2017

Maud Stensson, Magnus Pettersson och Frida Oskarsson samtalar vid den helautomatiserade linjen på Orkla i Fågelmara. Foto: Kristina Wirén

Orklas ketchupfabrik i Fågelmara har den modernaste tekniken och med den går flyttlassen åt andra hållet. Från låglöneländer till Sverige. Industrijobben räddas. Men vad blir det för jobb? De är mer avancerade och mer ensamma.

Storleken på Fågelmaras nya fyllnings- och flaskblåsarmaskinen är imponerande. Det är inte bullrigt, men man måste ha hörselskydd. Inga märkbara vibrationer. Vi måste gå runt linjen och in mellan de två delarna, flaskblåsningen och fyllningen, för att hitta Frida Oskarsson som står där framför en datorskärm.
Hon håller på att lösa ett problem med maskinens UV-ljus som dödar mikroorganismer. Genom att trycka på ikonerna på skärmen försöker hon få igång processen på rätt sätt. En avbytare kommer och tar över hennes jobb så att vi kan gå till pausrummet.

Frida Oskarsson, som är 32 år, var med på utbildningen i Frankrike, då den nya maskinen installerades. Tio personer från Fågelmara, operatörer och projektansvariga åkte till Le Havre på den franska Atlantkusten för att lära sig köra maskinen hos maskin-leverantören Sidel.
Sidel är världsledande på PET-teknik och ingår i Tetra Laval-gruppen, tillsammans med de ursprungligen svenska teknikföretagen DeLaval och Tetra Pak. Sedan länge är det ett transnationellt företag med säte i Italien.
– Vi bodde på ett hotell som var fint, men vädret var grådaskigt och vi hann inte se så mycket eftersom hotellet låg så nära Sidels anläggning.

Frida tyckte ändå att var roligt att åka iväg på utbildning och träffa arbetskompisar från fabriken i privata kläder, det gör man ju inte på jobbet.
– Fransmännen talade dålig engelska och jag kan ingen franska, så det fick bli rätt mycket teckenspråk. Vi pekade och gestikulerade, men det gick ju, även om det är svårt att förklara problemen på engelska. Vår engelska är ju inte den bästa och som sagt inte deras heller.
Under dagarna satt svenskarna i en skolsal och fick lära sig den nya tekniken av franska tekniker. Det är första gången flaskblåsning och fyllning kopplas direkt till varandra. Det är en ny lösning. Ur transportsynvinkel innebär det en stor vinst. Tidigare importerades flaskorna från England men nu kan de blåsas på plats. Det är mer effektivt och minskar koldioxidutsläppen med 90 procent.
Tekniken är världsledande och för att den ska fungera behövs en multipic som förbinder de båda maskinerna som går i olika hastigheter. Det nya som hänt är att man gått från varmfyllt till kallfyllt, och det är ett helt annat sätt att tänka. Den nya flaskan behöver en skyddsbarriär så att syra inte kan komma in i plasten.
– Som operatör behöver du inte vara så tekniskt kunnig, säger Frida, men du måste vara intresserad. Det finns ju en underhållsmekaniker på varje skift som vi kan ringa till.

I början var hon lite rädd för att göra fel, men det har gått över. Tillsammans med operatörerna på de andra skiftlagen – maskinen körs under högsäsong dygnet runt veckans alla dagar – har de gjort en instruktionspärm med olika rutiner och lösningar på problem. Den är på svenska.
Målet är att maskinen ska gå utan stopp och då handlar det om att göra bra förebyggande arbete. Vid sortbyten diskas maskinen och då måste multipicen kopplas bort, vilket görs manuellt, men de olika diskprogrammen är automatiska. Inuti fyllnadsmaskinen är det vit hygienzon, vilket innebär att det är renrumsteknik, alltså steril miljö.
Det kommer alltid att behövas människor som sköter maskinerna. Hur många människor beror på hur driftsäkra maskinerna blir.
Avancerad teknik kräver att det är stora produktionsvolymer för att slå ut styckkostnaderna och det är det i Fågelmara.

Fabriken i det lilla samhället i Blekinge med drygt 370 invånare och 76 anställda, något fler under högsäsong, görs Felix tomatketchup inte bara till den svenska marknaden utan också till Orklas systerbolag i Danmark, Finland och de baltiska länderna. Årsproduktionen ligger på 25 miljoner ketchupflaskor.
De nationella varumärkena är uppköpta av Orkla (eller var redan i företagets ägo) och produktionen av ketchupen har därefter flyttats till Fågelmara. 42 procent av produktionen går på export.
Ketchuprecepten varierar. Den danska är till exempel annorlunda än den svenska. Och hela tiden tas det fram nya smaker och kryddningar. Det är med eller utan socker (stevia istället) och tomaterna kan vara konventionellt eller ekologiskt odlade.

Förra året var det tänkt att produktionen av den norska ketchupen, Idun, skulle flyttas till Fågelmara, men då protesterade det norska NNN-facket och de norska konsumenterna så pass högljutt att Orklas ledning ändrade sig. Orkla är ju ett norskt bolag, vilket möjligen spelade roll.
Den stora utmaningen med den nya tekniken i Fågelmara är det sociala. Operatören som jobbar vid fyllnads- och blåsmaskinen har inga möjligheter till sociala kontakter. Hon eller han jobbar helt ensam i rummet. Det krävs fem operatörer för att sköta hela ketchuplinjen. De andra jobbar vid den långa process-, etikett- och palleteringslinjen.
– När jag hämtar nya kapsyler kan jag träffa på några arbetskompisar och prata lite, men annars finns det inte många möjligheter. Jag är själv där inne, säger Frida.

Hans-Erik Ågren, produktionschefen på fabriken, är medveten om problemet. Avstånden mellan människorna vid linjen har blivit mycket längre med den nya tekniken. Skillnaden är stor mot hur det var när han började vid fabriken för 40 år sedan.
Det var 1977 och då var det många som jobbade och man stod nära varandra, socialt sett var det en roligare tid, men det fanns också stora nackdelar. Mycket av arbetet var monotont och repetitivt och gav svåra belastningsskador.
Så är det inte längre, men det har blivit ensamt. Det finns kameraövervakning där Frida jobbar och Hans-Erik Ågren är på gång att ta fram en ny kommunikationsradio för operatörerna med olika kanaler som ska ge dem möjlighet att tala med alla samtidigt på linjen och också föra samtal två åt gången.
– Kommunikationsradio är bra, säger Frida.
I början var hon skeptisk till kameran. Det kändes som om hon blev övervakad på jobbet, men nu tycker hon att det är bra. Det känns tryggt eftersom hon är ensam därinne. Det känns säkrare när det finns en kamera.
Ibland jobbar hon hela dagen vid maskinen, ibland halva. Hon tycker om att rotera, för då blir det inte så enformigt.
– Jag ser gärna att det satsas mer på utbildning för oss operatörer. Att vara i Le Havre var roligt och när de franska serviceteknikerna kommer hit försöker jag fråga dem om olika saker som jag vill lära mig på maskinen. Det är ofta samma personer så man kan skapa en relation.

• Hur är det att som tjej ha ett tekniskt jobb?
– Det är ovanligt, vi är bara två tjejer på den här maskinen och vi är båda i samma ålder. Vi är båda rätt lika, tycker om att meka och har gjort det sedan barnsben.
Hon berättar att hennes far jobbar i fabriken som teknisk teamledare och själv har hon vuxit upp på en gård, där det alltid har funnits maskiner som hon mekat med.
– Att våga testa, tror jag är viktigt. Ofta vet man inte hur man ska lösa ett tekniskt problem, men man måste ändå börja och jag tror att tjejer har svårare för det. Man är lite rädd att bli lämnad i sticket.

Maud Stensson, Livs klubbordförande på fabriken, jobbar på ketchuplinjens etikett- och palleteringsdel. Hon bekräftar att det är mest killar som söker operatörsjobben. Själv har hon ingen rädsla för teknik.
– Jag försöker gärna lösa tekniska problem som uppstår, det gör jag innan jag ringer till underhåll.
Hon är självlärd på etikettmaskinen som installerades för ett år sedan. Maskinen kommer från Italien och teknikerna talar engelska, så hon har fått lära sig vad de olika termerna heter på engelska och det är inte så lätt alla gånger.
Maud har precis som Hans-Erik Ågren jobbat i 40 år på fabriken. Hon gick distribution och kontor på gymnasiet, har ingen teknisk utbildning.
– Jag är inte så haj på datorer. Hemma gör jag det jag måste göra som att betala räkningar och så vidare. Man kan säga att det är roligare med tekniken på fabriken, för den ändras inte hela tiden så som den gör på datorerna. Men jag tycker inte om att sitta still på en stol. Jag vill ha ett jobb som är rörligt.
En som länge hade ett starkt dator- och teknikintresse är Magnus Pettersson som är vice ordförande i fackklubben.
– Jag var ganska bra på datorer på 90-talet, då byggde jag egna datorer, men sedan blev jag intresserad av annat.
Han har gått en treårig utbildning i montör- och underhållningsteknik på Lernia och har jobbat i verkstadsindustrin innan han fick jobb på Orkla.
Han var från början snickare, det är fortfarande det han helst vill hålla på med. Det är hans fritidsintresse, men han vill inte behöva försörja sig som snickare.
Inför installationen av den nya etikettmaskinen förra året var Magnus Pettersson i Italien hos maskinleverantören och provkörde och lärde sig maskinen under tre dagar.
– Jag tror att det är många i fabriken som skulle vilja lära sig mer om maskinerna och gå utbildning, säger han, och berättar att han själv brukar smörja, byta packningar och lyssna efter missljud från lager.
– Det är så man gör. Och så kan man försöka fixa själv.