Medlemmarna på August Larsson Charkuteri i Norra Råda vill inte ha något lönesystem. De föredrar lika lön oavsett arbetsuppgift och anställningstid och är stolta över att kunna vara solidariska.

– Jag har aldrig hört någon som varit nöjd med sitt lönesystem. Jag har mer hört att det är en massa krångel, säger Helena Andersson, klubbordförande på August Larsson Charkuteri.
De är drygt 40 tillsvidareanställda på charkfabriken, i stort sett alla kollektivanställda har lika lön, den ligger strax över avtalet. Det spelar i stort sett ingen roll vilka arbetsuppgifter man har eller hur lång tid man varit anställd.
– Vi kör samma lön. Jag som arbetat i 14 år har samma lön som de som jobbat i två år. Så solidariska är vi, säger Helena Andersson och fortsätter:
– Det är inte någon som klagat. Det kan ju bli så att man tycker att den som tjänar mer borde göra mer. Den diskussionen slipper vi. Det är ingen som behöver förklara sig.
Det har gått ett par månader sedan de bildade klubb på charkfabriken som ligger i Norra Råda i Värmland. Det var mycket tack vare lokalombudsman Andreas Marklund som de kom till skott. Han hade varit på dem om att bilda klubb i och med att företaget vuxit så mycket på sistone.
– Från början var vi lite tveksamma för vi visste inte vad det innebar, berättar Katarina Carlsten, vice klubbordförande och huvudskyddsombud.
När de insett nyttan av att ha en klubb såg de snabbt till att bilda en. De är fyra som sitter i klubbstyrelsen. Förutom Helena Andersson och Katarina Carlsten finns Ola Carlsson, styrelseledamot och skyddsombud, på plats när jag besöker fabriken en varm sommardag.
Klockan är tio och dags för rast för arbetarna i paketeringen. De har bytt om och sitter ute. Det ger ett trivsamt intryck. Fabriken ligger i utkanten av ett villaområde, omgärdad av grönska alldeles intill Rådasjön.
– Vi tar rast avdelningsvis. Det är det normala här. Det skulle kännas konstigt om vi inte hade denna möjlighet till social samvaro. Så fort det blir tillräckligt varmt så brukar vi sitta ute, förklarar Helena Andersson.
Det är nämligen ont om pausrum. Utbyggnaderna har avlöst varandra men det har inte hjälpt och för inte allt för länge sedan flyttades lagret till Matmejeriet i Karlstad för att ge mer plats åt tillverkningen.
Någon klubbexpedition har de inte heller att tala om. Det är därför vi nu sitter ute och pratar. Det utrymme de förfogar över, är ett mindre genomgångsrum ute i produktionen. De säger samfällt att det fungerar så där.
De hoppas på sikt få en bättre expedition men vet inte riktigt hur det ska gå till om inte anläggningen byggs ut ytterligare.

Det är ett anrikt företag, ligger på ungefär samma plats som när det startades vid förra sekelskiftet. Från början fanns här både slakt och charktillverkning, numera finns här endast chark och det mesta produceras under varumärket Hemgården.
Det finns många prisbelönta produkter i sortimentet, företaget kan stoltsera med många medaljer i Chark-SM under årens lopp, som guldmedalj för sin snickarkorv. Allt görs på svenskt kött och det röks på riktigt med alspån och enris.
Produkterna är så pass efterfrågade att det varit omöjligt att hinna med på dagtid, arbetsgivaren har tillämpat förskjuten arbetstid men det har inte hjälpt. De anställda har tryckt på för att få gå över till tvåskift. Efter en del turer fick de arbetsgivaren med på tåget.
– Det här var något som vi tog tag i innan vi bildade klubb. Det har funkat bra att jobba skift. Folk mår mycket bättre nu, säger Helena Andersson.
Det märks att hon är stolt över att de tog tag i problemet och lyckades lösa det.
– Det var också därför vi blev motiverade att bilda klubb, vi såg möjligheten att på det sättet driva fram förbättringar, förklarar Katarina Carlsten.
Nu vill de lära sig mer om hur man jobbar fackligt. Ingen i klubbstyrelsen har föreningsvana. De konstaterar att det mesta är nytt för dem och att de ser fram emot att få gå fackliga utbildningar.
– Vi försöker också att få fler arbetskamrater att bli aktiva. Det finns ju så många uppdrag man kan ha. Vi vill att fler ska få chansen att gå kurs och utvecklas, säger Helena Andersson.
Det är ett ungt gäng som jobbar på charkfabriken. Helena Andersson, som jobbat i 14 år i paketeringen, tillhör de som jobbat längst.
– Vi har haft ganska så hög personalomsättning men så är inte längre fallet. Vi har jobbat med att vända trenden och få ett bättre rykte. Det gäller att kunna känna sig stolt över sitt jobb även om man packar korv. Vi har fått jättemånga medaljer. Det är viktigt att alla känner sig delaktiga i detta, säger hon.

Katarina Carlsten, som även hon jobbar i paketeringen, håller med. Förr var det endast tjejer där men nu jobbar även killar i paketeringen, vilket är uppskattat. Annat är det i saltningen där Ola Carlsson jobbar, där är det bara killar.
– Jobbet har ansetts tungt men har blivit bättre tack vare hjälpmedel, säger Ola Carlsson.
Att förbättra arbetsmiljön var en prioriterad fråga när de bildade klubb.
– Närmast till hands ligger nu att komma igång med skyddsronder. Dessa har tidigare gjorts av vårt regionala skyddsombud Linda Fogde, berättar han.
De skulle vilja se över arbetssituationen i paketeringen, mycket av arbetet är manuellt och det är också många lyft.
– Vi har kämpat för att få stolar och höj- och sänkbara bord, vilket är på gång, berättar Katarina Carlsten.
Organisationsgraden är ganska så hög. Nästan alla på kollektivsidan är medlemmar i Livs.
De har fått nio nya medlemmar sedan de startade klubben. De tror att ännu fler kommer att gå med när de ser att fackligt arbete lönar sig.
– Jag tror att fler går med när de ser att det händer positiva saker. Vi är också noga med att berätta vad vi lärt oss när vi varit iväg på kurs, säger Katarina Carlsten.
De har också lagt sig vinn om att hålla koll på vikarier och visstidsanställda. De har inga inhyrda. De som tas in är ofta arbetslösa som är beredda att hoppa in vid behov.
– Vi bevakar så att de blir tillsvidareanställda när de varit inne tillräckligt länge. Det brukar inte vara något större problem, säger Helena Andersson.

Eric Sundbäck är en av killarna som jobbar i packen. Han gick med i Livs när han blev tillsvidareanställd. Innan hade han hunnit vara både vikarie och visstidsanställd. Totalt har han nu jobbat i fem år på fabriken.
Han var med på det konstituerande mötet när de bildade klubb.
– Det kändes kul. Det är bra att ha en fackklubb. Det finns en del att göra, säger han.
I slutet av packlinjen jobbar Madelene Sjögren.
Hon jobbade tidigare inom hemtjänsten men sökte sig därifrån då hon inte fick jobba heltid, hade bara deltidsvikariat.
– Dessutom var det mycket helg- och kvällsarbete inom hemtjänsten. Jag har en treåring och det är svårt att få ihop sådana arbetstider med dagistiderna.
Hon har ännu inte fått fast jobb på fabriken. Hon har jobbat ett år och under den tiden varit både vikarie och visstidsanställd. Hon är sedan tidigare medlem i Kommunal men är på väg att gå över till Livs då hon tycker att det är viktigt att vara med i rätt fack.
– Jag hoppas att jag får vara kvar. Jag har det bra här och har fått möjlighet att jobba heltid.
Medelåldern ligger runt 30 år. Klaus Becke som är 53 år är en av de äldsta. Han är utbildad slaktare från Tyskland. Men han gav upp den yrkesbanan efter att kroppen sagt ifrån.
Han berättar hur han hamnade i Sverige. Han sökte sig hit efter att ha gått arbetslös en tid. Han lyckades få jobb på charkfabriken och blev kvar.
Han har nu arbetat i tolv år. Han blandar nu vant till smeten till hackkorv som är en värmländsk specialitet. Den innehåller bland annat nöthjärta, nötlunga, grislever och grisfett.
– Jag trivs bra här. Värmland skiljer sig inte mycket från Bayern som jag kommer ifrån. Här är de också lite egna, säger han och ler brett.