Strejk på McDonalds i London

Nr 10/2017

Kayleigh Ellis, Jonathan Johansson och Shen Batmaz på plats under strejken i London.

Den 4 september gick ett 40-tal McDonalds-anställda ut i strejk vid två restauranger, en utanför London och en i Cambridge. De krävde en lägsta lön på 10 pund i timmen, slut på nolltimmars-kontrakt och rätten att förhandla om ett kollektivavtal.

Strejkerna och demonstrationerna i Storbritannien är inspirerade av den fackliga framgången på Nya Zeeland, där de McDonalds-anställda för första gången i engelsktalande världen lyckats med att bilda fackförening och förhandla kollektivt för att få slut på de dåliga villkoren.
McDonalds hamburgare säljs över hela världen och kampen för att få drägliga förhållanden sprider sig också runt jorden.
En som engagerat sig i denna internationella fackliga rörelse är Jonathan Johansson, Livs klubbordförande på Charkuterifabriken i Halmstad
och ungdomsansvarig i region Syd:
– Jag hade innestående tid på mitt arbetstidskonto och kunde därför ta ledigt för att åka till London och delta i demonstrationerna och vara strejkvakt.

Han fick reda på vad som var på gång genom Facebook. Han berättar att förberedelserna för den internationella strejken hållit på i två år. Det han fått se och vara med om är själva slutfinishen.
– De som jobbar på McDonalds restauranger i Storbritannien är väldigt rädda för att protestera. De är rädda för att inte få fortsatt jobb eller färre jobbtimmar.
Han befann sig hela söndagen, som var dagen före strejken, på en av de två restaurangerna där arbetarna skulle lägga ner arbetet.
– Vi var där till sju på kvällen för att visa vår närvaro.
När strejken bröt ut på måndagen var han på plats och applåderade när den första anställda gick ut i strejk.
– Det var en 26-årig, ensamstående svart kvinna som är hemlös med ett fyraårigt barn. Otroligt starkt och modigt av henne. Det har skrivits mycket om henne efter det.
Jonathan var där för att visa sitt stöd. De bilder från strejken och demonstrationerna i London som Mål & Medel publicerar har han tagit.
– Jag var i epicentret och fick följa strejken inifrån. Det var en noga förberedd strejk som det hade lagts ner mycket tid och resurser på. Det är ett första steg. De McDonalds-anställda kommer inte att ge sig förrän deras tre krav har blivit uppfyllda.
Arbetet med att organisera snabbmatsarbetarna i den engelsktalande världen började på Nya Zeeland, där Unite-facket lyckades organisera ungdomarna och tillfälligt anställda, kräva avtal och få till ett utan de förhatliga nolltimmarsanställningarna.
Från Nya Zeeland spreds kampen för organisering och avtal till USA och nu är det Storbritannien som står i fokus.
Efter att Jonathan Johansson kommit hem till Sverige har han reflekterat över vad man kan lära av den pågående McDonalds-kampanjen.
–Vi behöver organisera fler medlemmar, särskilt ungdomar i Sverige. Det kan vara svårt. Ofta känns det som om vi jobbar i motvind. Samtidigt har vi redan det som de kämpar för i Storbritannien.

Han konstaterar att där finns en ilska över arbetsförhållanden på bland annat snabbmatskedjorna, men också inom andra branscher, som det brittiska facket och Labourpartiet under Jeremy Corbyns ledning fångat upp och gjort något konstruktivt av. Arbetarrörelsen har uppmanat ungdomarna att organisera sig och ta saken i egna händer.
– Så skulle facket i Sverige också kunna göra. Vi måste anpassa oss till 2000-talet och prata med ungdomar på ungdomars vis.

Relaterade artiklar