Jimmy Alvarsson kör Risifrutti på Orkla i Örebro. Just nu är det lite struligt. Maskinen sorterar ut de förpackningar som inte är okej på en utkastbana och han plockar bort dem.

– Det är okej till en viss gräns, säger Jimmy Alvarsson. Man försöker hinna med, springer längs linjen. Valet står mellan att sänka hastigheten eller fortsätta. Det är inte säkert att problemen minskar för att man kör den långsammare. Det är många faktorer som spelar roll.
Det kan vara olika fel. Bägarna kanske inte sluter som de ska, de kan ha felaktiga datum, förpackningsmaterialet kan ha olika fuktighet, det kan skvätta på banan, det är mycket som kan hända.
Jimmy Alvarsson ska hålla koll på allt detta, fylla på bägare, kolla materialet, väga förpackningarna, smaka av att allt är okej. Kolla kringutrustningen, det finns en röntgenkamera som ska fånga främmande föremål. Det är många olika moment som kan strula.
Det är lätt att bli stressad, men han hinner med och han har hjälp av arbetskompisen Kamil Mourad. Vid den här maskinen, Risifrutti, ska man vara två personer, men ibland är man ensam, då den andre går på rast.
Så hur ser det sociala ut? Det är under pauserna man kan snacka med andra, frukost i 20 minuter och lunch i en halvtimme i matsalen.
– Jag ska vara ensam från och med 14.30 till 17.30. Att sköta maskinen själv är stressigare, det är stor skillnad, säger han.

Maskinen lär man sig ganska fort. I början går man dubbelt. Förutom att fylla på tomma bägare och folierullen ska man byta sylttankar, byta gröt, ta bakterieprover. Det är också lite pappersjobb som ska göras, men inte så mycket.
Jimmy Alvarsson började efter nyår på fabriken. Innan dess var han på Orkla i Kumla och en tid på Korvbrödsbagarn. Där tyckte han att det var stressigare. Det var svårare att hålla koll på linjen. Han tycker inte att han är allt för trött när han kommer hem.
– Min förhoppning är att få fast jobb, säger han.

När den nya Risifrutti-maskinen installerades satte man upp en vägg och det gör att de som jobbar här – bakom väggen – blir lite isolerade.
Johan Torgå, som är klubbordförande, tycker att det är tråkigt att de sociala möjligheterna kringskärs i fabriken.
– Tidigare var man tre operatörer vid varje linje på den avdelning som jag jobbar på, men nu är man bara en. Det är synd eftersom det sociala utbytet är det positiva med fabriksarbetet och det blir mindre och mindre av det. Det är ständigt resultathets.
Möjligheterna till socialt utbyte finns med som en betydelsefull del av arbetet i den nya föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2015:4) som trädde i kraft den 31 mars.
Både Johan Torgå och huvudskyddsombudet Tomas Eliansson tycker att det är bra att den nya föreskriften kommit – till slut, säger de. Det har dröjt länge, men nu definieras vad som är ohälsosam arbetsbelastning.
– Det är bra att man gör det och att man skriver att det ska finnas en prioriteringsordning för arbetsuppgifter vid tidsbrist och arbetstoppar, men det är synd att det inte är några sanktionsavgifter knutna till föreskriften. Det tror jag hade behövts, säger Tomas Eliansson.
I processen där gröten kokas jobbar man självständigt, det är manuell hantering av säckar upp till 25 kilo.
Själva kokprocessen är datorstyrd. Här jobbar Mattias Fågelkvist, 24, och det har han gjort i tre år. Han tycker inte att arbetet är stressigt.
– Om det är mycket på jobbet blir jag disträ, det snurrar runt i huvudet. Oftast är det precis så att man hinner med arbetet, byta säckar, fylla på och blanda.

Ett problem som Johan Torgå ser är att beslut tas för högt upp i organisationen, det leder till onödig stress.
Han tror inte att det är fabrikschefens fel, han eller hon måste bara verkställa det som beslutats.
– Vi tog till exempel över Jacky-produkten från Finland, men vi tog inte över maskinerna, utan det var nya. Istället för att låta oss köra parallellt och se till allt funkade så stängde man ner i Finland. Det skapade onödig stress.
Vad gäller stressen och hackandet på varandra som kan uppstå, alltså den psykosociala arbetsmiljön, så menar Johan Torgå att man måste gå till grundorsakerna till problemen och det är ofta underbemanning och resultathets.
– Om det är ont om folk blir är det en stor stressfaktor, det uppstår irritation, det blir hackande och motsättningar. Det här handlar om hur arbetsgivaren organiserar arbetet, till slut handlar det om den där berömda paragraf 32, alltså ”arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet”, säger han och fortsätter:
– Jag tror att vi måste börja tala om hur arbetet organiseras. Vi måste åter igen ha en egen strategi. Stressen är en följd av en allt effektivare produktion. Vi är fångna i ett dilemma.

Vid den nya produktionslinjen som är en stor och komplex maskin jobbar Sabina Hansson, som är 24 år och började 2010 och fick fast jobb från den 1 januari i år.
– Det var roligt att lära sig en ny förpackningsmaskin. Den kommer från en tysk leverantör och de har även installerat. Den är lite svårare än de andra, men det tycker jag är kul. Jag vill lära mig.
Någon teknisk utbildning har hon inte. På gymnasiet gick hon yrkesförarlinje, men tyckte inte att lastbilschaufför var det rätta för henne.
•Är det stressigt?
– Det är mycket på den här maskinen som fortfarande måste rättas till, så att det inte blir stopp. Den behöver bemannas upp. Det kan bli tjafs mellan mig och ledningen om det, men jag är inte rädd för att säga ifrån. Min psykiska hälsa är viktigare.
Hon får medhåll från Tomas Eliansson.
– Här behöver vi vara fler än två personer. Det är så många olika moment och den är flexibel och omställningsbar för att passa fler produkter och format. Ultraviolett ljus, UV-ljus, används för att döda mikroorganismer. Det är svårt att få överblick över hela maskinen. Maskinen är ny, den installerades i december.
Johan Torgå berättar att han började på fabriken 1988 och ska gå i pension nästa år, då blir han 65, men han fyller i februari, så han tänkte stanna kvar till sommaren, då vädret blivit bättre.

•Är du i god form?
– Ja, faktiskt, känner jag mig så. Jag äter inga mediciner. Jag har inga direkta planer för vad jag ska göra, men med sommarstuga och barnbarn blir det nog inga sysselsättningsproblem. Resa vore kul, om pensionen tillåter.
Han skulle vilja resa till Sydafrika och besöka lantarbetarnas fackförening som han och Orkla-klubben stött i många år. Men han får se vad det kostar, det är en ganska dyr historia.