Inför varje styrelsemöte går hela klubbstyrelsen på Abba i Kungshamn ut på en av fabrikens avdelningar, det finns ett tiotal. Ledamöterna söker upp sina arbetskamrater där de befinner sig i produktion för att samla in frågor och synpunkter.

– Att gå ut i produktion i samband med styrelsemötena började vi med i våras, vi fick tips om detta arbetssätt på en facklig utbildning. Vi tyckte att det lät som något som var värt att pröva, förklarar Mona-Lisa Jagstedt, Livs klubbordförande.

Det är en stående punkt på dagordningen. Styrelseledamöterna går runt ungefär en timme, det beror lite på hur stor avdelningen är som de besöker.

– Vi skriver sedan i protokollet var i produktionen vi varit och om det är något speciellt som kommit fram som borde följas upp, berättar Mona-Lisa Jagstedt.

Hon tror att det är av betydelse att de visar sig ute i produktion, att det blir tydligt vilka de är som sitter i klubbstyrelsen. Det kan också vara så att man inte kommer på något att ta upp just när de går runt men söker upp dem senare.

– Tanken är att detta ska vara en naturlig del i styrelsens arbetssätt framöver. Vi pratar inte bara med dem som är medlemmar, vi vänder oss även till dem som inte är det.

Det är en ganska stor arbetsplats, totalt är de cirka 230 anställda varav cirka 180 arbetar i produktion. Cirka 85 procent av dem är medlemmar i Livs. Det är inte så många som är visstidsanställda just nu, däremot har de ovanligt många vikarier.

– Förr var många  sjukskrivna på grund av belastningsbesvär men så är det inte idag. Istället är det många unga som är sjukskrivna av psykosociala skäl. De har haft svårt att få vardagen att gå ihop. Produktionen är väldigt slimmad samtidigt som det är mycket som måste hinnas med hemma.

Det här är något som klubbstyrelsen blivit varse när ledamöterna sökt upp arbetskamraterna. Kanske är det en fråga som de kommer att stöta på även denna dag då det åter är dags för styrelsen att gå ut i produktion i samband med styrelsemötet. Planen är att idag prata med dem som jobbar med helkonserver, det vill säga makrill och fiskbullar på burk.

De som tillverkar makrill på burk jobbar tvåskift, har gjort det sedan produktionen flyttades hit från Norge för sju år sedan, se faktaruta. Men nyligen har även de som producerar fiskbullar tvingats över på tvåskift.

– Det har inte varit populärt. Det är många som varit kritiska. Det finns några som blev erbjudna nya jobb och som kanske tackade ja på grund av att de annars skulle tvingas gå över och jobba skift, berättar Mona-Lisa.

Klockan är 13 och styrelsen ska gå ut i produktion. Denna dag kommer de att vara fyra som deltar. Förutom Mona-Lisa är det Eva-Lott Andersson, ledamot, Sandra Emilsson, ledamot och skyddsombud, samt Martin Olsson, suppleant och studieorganisatör.

Ing-Marie Cassler, vice ordförande, vill också gärna följa med ut. Men hon tar sig bara hjälpligt fram på kryckor efter en olycka som inträffade under semestern och får därför nöja sig med att bara vara med på det efterföljande styrelsemötet.

– Hittills har vi blivit väldigt positivt bemötta. Att vi arbetar så här är bra för demokratin, säger hon.

Det går nu inte riktigt som klubbstyrelsen planerat. Det visar sig när det är dags att gå ut att produktionen av fiskbullar står stilla på grund av att fiskråvaran tagit slut. Men packningen av fiskbulleburkar på kartongbrickor pågår för fullt så dit styr nu alla till att börja med stegen.

Den första som Mona-Lisa talar med är Emma Danielsson, 23 år, som denna dag är utlånad till avdelningen där de packar fiskbulleburkar. I vanliga fall jobbar hon vid linjen där de producerar middagslösningar, det vill säga olika former av såser.

– Jag roterar mellan pack och fyllning, det är ett ganska tungt arbete, det finns bara ett ställe på linjen som är lite lättare, säger Emma Danielsson och konstaterar samtidigt att packningen av fiskbulleburkar på bricka är ett arbete som är betydligt bättre för kroppen än det hon vanligtvis utför.

– Där vi producerar middagslösningar är vi bara tre där vi tidigare var fyra som jobbade, berättar hon och tillstår att hon känner av rent fysiskt vad slimmad bemanning vill säga.

Att jobbet sliter tog hon upp med klubbstyrelseledamöterna när de besökte hennes avdelning vid ett tidigare tillfälle.

Mona-Lisa Jagstedt berättar att de är många som trycker på för att få en ändring till stånd.

– Det verkar som ledningen inväntar och ser hur stor volym man kan komma upp i innan man investerar i nya maskiner. Som det är nu producerar vi en ny produkt med hjälp av äldre maskiner hämtade från en anläggning i Skåne, förklarar hon.

Även Åsa Hansson jobbar vid linjen där fiskbulleburkar packas i kartong. Just nu sätter hon dit pallflaggor som är en garanti för spårbarheten.

– Jag tycker att det är bra att klubbstyrelsen går ut i produktion och hör med oss vad vi tycker. Det jag sagt är att jag har det väldigt bra. Men jag visste inte vilka som satt i klubbstyrelsen, inte heller att de gick ut på det här viset, svarar hon på frågan hur hon ser på klubbstyrelsens initiativ.

Hon konstaterar också att hon är lyckligt lottad. Hon har fått möjlighet att lära sig så pass mycket att hon kan gå mellan flera avdelningar:

– På så sätt får jag mycket variation. Det gör också att jag får mindre ont.

Bosse Weijemvik kommer förbi. Han är rejält solbränd, är nyss hemkommen från en vecka i Turkiet.

– Det här är en gubbe som verkligen är ”hemåll”, säger styrelseledamoten Eva-Lott Andersson och kramar om Bosse.

Det är bohuslänska, förklarar hon, och betyder att han är en go gubbe.

Bosse Weijemvik har jobbat här i 25 år. Han har hört talas om klubbstyrelsens nya arbetssätt men är lite kritisk:

– Det är inte helt lätt att prata här ute i produktion. Det är ganska så mycket oljud där vi står och jobbar.

Fram till för två år sedan jobbade han med själva produktionen av fiskbullar.

– Det var ett tungt jobb och axlarna har tagit stryk, framför allt när jag lyft kartonger fulla med lock för att fylla på maskinerna. Vi kör 230 burkar i minuten så det går åt många lock, 80 000-90 000 lock på en dag.

Numera jobbar han tvåskift och med produktion av makrill på burk som han upplever som ett betydligt lättare jobb trots att han numera jobbar tvåskift.

– Det har gått rätt så bra. Jag trodde att det skulle vara värre att ställa om, men det har hittills gått bra. Visst är jag trött i slutet av veckan, men det är man alltid.

Att han trots allt var positiv till skiftgången kom som en överraskning för Eva-Lott Andersson och de andra i klubbstyrelsen. Det är så många som varit negativa.

Eva-Lott Andersson söker därefter upp Elin Amundsson, 19 år, som nyligen gått med i Livs. Hon har inte blivit värvad utan hade med sig det hemifrån att hon skulle gå med. Hon är visstidsanställd, började i mitten av september och ska jobba fram till december. Hon arbetar vid linjen där de packar makrill. När Eva-Lott kom fram och pratade med Elin så var det den första kontakten som hon haft med facket på Abba. Hon uppskattar klubbstyrelsens initiativ.

– Jag visste inte att Eva-Lott satt i klubbstyrelsen fast vi jobbar på samma avdelning, säger hon.

På avdelningen där de hanterar makrillen, innan den hamnar på burk, arbetar denna dag Pia Hjelte och Pan Martinsson som är utlånade från ansjovisavdelningen. Deras uppgift är denna dag att sortera bort makrillfiléer som inte håller måttet.

De båda kommer ursprungligen från Thailand men har bott ganska länge i Sverige, 18 respektive 22 år. Nästan lika länge har de arbetat på Abba, gick med i facket direkt.

De tycker att det är en bra idé att klubbstyrelsen med jämna mellanrum söker upp dem som jobbar i produktion. De konstaterar också att grundbemanningen behöver ökas. Att produktionen är hårt slimmad får de ständigt känna av då de tillhör dem som rycker in när det fattas folk.

– Vi säger sällan nej om någon ber oss rycka in utan vi ställer upp och jobbar övertid och skift. Men vi vill inte känna oss utnyttjade, säger Pan Martinsson och får medhåll av Pia Hjelte.

Det är dags för styrelseledamöterna att summera sina intryck. De slår sig ner i fabrikens matsal, utsikten är bedövande vacker. Det är lätt att drömma sig bort när man blickar ut över havet och de släta grå klipporna.

Jag får veta att det har gått nästan exakt 45 år sedan Abbas fabrik i Kungshamn stod färdig. Mycket har hänt sedan dess. De producerar mer, är betydligt färre i produktion samtidigt som många arbetsmoment automatiserats.

Mona-Lisa Jagstedt har jobbat hela sitt yrkesverksamma liv på Abba i Kungshamn. Hon började när hon bara var 19 år gammal, nu har hon bara två år kvar till 65. Det är svårt att tro. Hon är mycket energisk, ganska så envis och gillar att prata. En tillgång om man jobbar fackligt, vilket hon gjort väldigt länge.

Hon berättar hur det var att rensa och packa ansjovis och sill för hand. Det var det första hon fick göra när hon började, ett arbete som utfördes på ackord och det var många som slet ut sig i förtid.

– Nu har robotarna gjort sitt intåg på Abba. Samtidigt finns det fortfarande kvar en hel del arbete som sliter hårt på kroppen.

Hon konstaterar att arbetsmiljöfrågorna ofta blir dragna i långbänk:

– Det tar tyvärr lång tid att få till stånd förbättringar trots det fokus som ledningen har på såväl säkerhet som att komma tillrätta med belastningsskador.