Tack vare keso återuppstod mejeriet

Nr 7-8/2017

Christoffer Jonsson är samordnare i produktionshallen. En viktig arbetsuppgift som han och hans arbetskamrater har är att provsmaka keson, Den kan skifta mycket och det gäller att ha koll. Foto: Anna Rehnberg

Det är sällsynt att mejerier som läggs ner återuppstår, men det är vad som hände med Arla Foods mejeri i Falkenberg. Här tillverkades tidigare hushållsost. Nu är det keso som gäller för hela slanten.

Eva Åberg har arbetat inom Arla sedan början av 2000-talet. Innan hon började på anläggningen i Falkenberg jobbade hon på mejeriet i Skövde. Hon var maskinoperatör och packade keso. Det är samma som hon gör idag.
– Jag ångrar inte att jag följde med även om det var ett stort steg. Det har varit en jätteresa att vara med om att starta produktionen, berättar hon.
Vi slår oss ner på klubbexpeditionen, samma lokal som den dåvarande Livsklubben disponerade på hushållsostens tid. Eva Åberg, som varit med om att dra igång den fackliga verksamheten på nytt, har nu varit klubbordförande i drygt två år. Hon har bara schemalagd facklig tid en dag var femte vecka vilket hon tycker är för lite.
– Inför förhandlingar får jag ta den tid som krävs. Men det är så mycket mer som jag skulle vilja hinna göra, som att prata med medlemmar och värva fler. Står du vid maskinen så står du där.
De är cirka 60 anställda som jobbar i produktionen.
– Det är ungefär lika många som vi var i Skövde men vi producerar mer idag än vad vi gjorde då.
Det är möjligt tack vare de investeringar som gjorts i ny teknik. De har idag sex robotar som gör det tyngre jobbet, plockar bland annat kartonger och lägger på banan. I Skövde hade de bara en stor robot som lade på pall.
– Vi har inte så mycket manuell plockning kvar idag. Det är en fördel då det är ett manuellt arbete som leder till arbetsskador.
Men det finns annat som sliter på kroppen.
– Vi går mycket, speciellt under ett tolv timmarspass, det handlar om upp till en och en halv mil. Betonggolven som vi har är stumma och det har lett till att många fått problem med fötterna och ont i knäna, berättar Eva Åberg och fortsätter:
– Vi har fått nya skor med iläggssulor men det är inte alltid det har hjälpt. Då har vi ändå gummimattor vid maskinerna och plattformar som man kan höja och sänka. Det underlättar när du står där men det gör du inte hela arbetspasset utan du går runt.

Ett annat problem som fackklubben brottas med är att det ständigt saknas folk av olika anledningar; det kan vara någon som måste vara ledig eller som är sjuk. Då ska man komma ihåg att produktionen går dygnet runt, veckans alla dagar, i stort sett året runt. Det är treskift som gäller, även för Eva Åberg.
– Det gör att vi själva måste täcka upp och ta på oss extra pass. Jag märker på mina arbetskamrater att det är jobbigt.
Samtidigt har de vakanta tjänster i produktion som det varit svårt att få sökande till.
– Det fungerar inte för alla att jobba treskift men det är det som gäller. Det är flera som slutat och vi har haft svårt att fylla luckorna, säger hon.
Att använda sig av inhyrda har klubben sagt bestämt nej till.
– Det går att ha bemanningsföretag inne en kortare tid men en kortare tid för mig är ett par månader men när det börjar gå mot halvåret och året då tycker jag att det är ett tecken på att man saknar personal och behöver anställa. Det är inte heller billigt att hyra in personal.
Något som klubben också avstyrt är schemasystemet Time care.
– Vi skulle bli pilotanläggning men det var många som var negativa. Informationen var dessutom bristfällig. Det var svårt att få svar på de frågor som vi hade. Det var ganska struligt alltihop. Möten sköts upp. Han som höll i det hela försvann och ersättaren var inte lika drivande. Det slutade med att det rann ut i sanden. Det är vi glada för.

Helt klart har det varit tufft för den relativt nystartade fackklubben. Utmaningarna har varit många. Eva Åberg berättar att det inte varit lätt att få arbetskamraterna att ta på sig fackliga uppdrag. Men engagemanget finns och många har erfarenhet från tidigare jobb inom Arla.
Som Patrik Fahlström, 24 år, som jag träffar lite senare ute i produktion. Han jobbar på processavdelningen och har full koll på tankarna där keson blir till.
Han jobbade tidigare på mejeriet i Skövde och gör idag i stort sett samma sak i Falkenberg; är processoperatör. Han berättar om hur de satte igång produktionen i augusti 2014, att det var spännande att få vara med om detta.
– Vi var bara fyra anställda på plats från början. Det mesta har vi varit med om att installera. När vi kom hit första gången fanns här bara ett ventilbatteri och två kyltorn.
Han är nöjd med hur saker och ting utvecklats sedan han flyttade hit.
– Det var ett klokt beslut som jag fattade. Jobbet är trevligt. Jag har fått en sambo. Vi träffades här. Så för min del blev livet bättre.

Pierre Westman, 41 år, jobbar i produktion, han är maskinoperatör. Han jobbade med helt andra saker innan han började på mejeriet för två år sedan. Han är en av dem som kan tänka sig att engagera sig fackligt på sikt. Hans lillebror, Christoffer Westman, är en förebild. Han är klubbordförande på Carlsberg i Falkenberg och det blir mycket prat om jobb och fackliga frågor när de ses.
En fråga som engagerar Pierre Westman är tolvtimmarspassen som ingår i det treskift han jobbar.
– Det är väldigt långa pass om man jobbar i produktionen. Här finns ingen möjlighet till andhämtning. Vårt arbetsschema är hårt pressat.
Pierre Westman konstaterar han nog är i minoritet men att han skulle vilja jobba fler och kortare pass. Han är mer lagd åt det hållet.
– Jag har svårt att ställa om. Samtidigt vet jag att det finns de som vill jobba mycket och sedan vara lediga länge. Men jag skulle vilja ha kortare och effektivare pass och
istället jobba fler dagar.
Eva Åberg, som jobbar tillsammans med Pierre, håller med om att de långa passen är tuffa och att det kan bidra till att det är svårt att få folk till mejeriet.
– Samtidigt vill majoriteten av de som jobbar här ha dessa långa pass för annars skulle vi behöva jobba ytterligare en helg.

Det är som sagt treskift som gäller, förutom på lagret, där arbetar de tvåskift. Här jobbar Sara Dahlberg, 40 år, som har ett långt förflutet inom livsmedelsindustrin, hon har varit medlem i Livs sedan 1997.
Inte minst har hon varit med om ett antal nedläggningar. Hennes första jobba var på Vin & Sprits lager i Falkenberg. Strax innan lagret lades ned fick hon jobb på mejeriet i Falkenberg, det var på hushållsostens tid. Jobbade fram till 2013 och minns fortfarande hur nedläggningsbeslutet slog ner som en bomb.
– Det kom som en chock. Det var ingen som trodde att det skulle bli tal om nedläggning. Jag sökte många jobb och till slut fick jag jobb på Hallands ägg. Det var inte Livs avtalsområde men jag fortsatte ändå vara medlem i Livs.
När hon fick höra att mejeriet skulle startas på nytt blev hon väldigt glad.
– Jag sökte jobb direkt när jag fick höra det. Det var inga problem för mig att få jobb. Det var min gamla chef som intervjuade mig. Han visste vad jag kunde, nästan mer än vad jag själv visste.
Hon arbetade först ute i produktion innan hon fick jobb på lagret. Här trivs hon väldigt bra.
– Lagret passar mig bättre eftersom det är tvåskift, jag har svårt för nattjobb.
Hon hoppas få jobba kvar på mejeriet.
– Det borde inte vara några problem. Keson gå ju bra. Men man ska aldrig säga aldrig. Det känns som att nedläggningar har förföljt mig lite.
Hon har valt att engagera sig fackligt, är ledamot i klubbstyrelsen.

Hennes arbetskamrat, Louise Wangeskog, 24 år, har ännu inte tagit steget till att engagera sig.
– Nej, det har inte blivit av. Jag betalar min avgift och läser tidningen. Det är allt, berättar hon.
Hon var tidigare anställd på bemanningsföretaget Student Consulting. Det tyckte hon inte var något vidare, framförhållningen var helt avhängig kundens behov. Att hon började jobba på Arla i Falkenberg var lite av en slump.
– Jag var på en jobbmässa och där hade Arla en monter. Jag lämnade in mitt CV och blev sedan kallad till anställningsintervju. Det är jag glad över, jag trivs jättebra.

Relaterade artiklar