Blått är en symbol för att man meckar. Det är status i det. Hajrija Sabotic har blå arbetskläder på sig. Hon har hand om förebyggande underhållsarbete på pralinlinjen på Mondelez i Upplands Väsby.
De välbekanta Aladdin- och Paradisaskarna görs på pralinlinjen, kallad Frost Bite, som är i två plan. Där uppe kokas chokladen och där nere packas den i en väldig fart.
Som operatörstekniker rör sig Hajrija Sabotic fritt längs med den stora linjen, gör kontroller en gång i timmen för att säkerställa att allt är bra, smaktestar, väger och håller koll.
– Det handlar om att lyssna, är det något lager som hörs, är det ett annorlunda ljud?
Hon har koll på linjen via en datapanel, där kan hon upptäcka om det är något som är fel. Är det en pump så blinkar den. Linjens status kan hon se på skärmen och så kan hon gå till platsen som markerats och se vad det är.
Det finns ett moment av stress. Det gäller att hålla linjen igång med så få stopp som möjligt, så det gäller att försöka laga så fort som möjligt. Man måste bedöma vilka fel som man kan klara av själv och vilka som kräver att man kallar på en mekaniker.
Hajrija Sabotic började på Mondelez 2002 efter att ha läst data och ekonomi. Hon hade ingen erfarenhet av teknik men var intresserad, säger att om något var fel, så ville hon förstå varför, tyckte att det var en utmaning.
– När man lär sig något nytt blir man glad, säger hon.
Genom att gå bredvid en arbetskamrat som hette Hanski, en finsk man, som var mycket duktig och som skulle gå i pension, lärde hon sig Frost Bite-linjen.
– Jag insåg att jag hade ett intresse. Att jag ville lösa problem.
Frost Bite är en komplicerad linje och den rymmer en del tekniska utmaningar. Det tog henne ett år att stå på egna ben. Vissa fel uppstår kanske bara var femte eller sjätte år. Andra är mer vanliga. Trots att Frost Bite-linjen funnits i tretton år är hon fortfarande ensam tjej i blå arbetskläder. Och i verkstaden bland mekanikerna är det bara män, inga kvinnor. Det går långsamt att förändra uppdelningen i manligt och kvinnligt.
Det gäller inte bara på Monelez utan inom hela livsmedelsindustrin och det är kopplat till lön och status. Att reparera och serva maskiner är inte bara ett manligt jobb, utan också ett jobb som ger mer betalt.

Berit Starkenberg började på Mondelez för 30 år sedan, är klubbordförande, facklig feminist och brinner för jämställdhetsfrågor.
Hon ser det som sin uppgift att peppa de kvinnliga medlemmarna att ta på sig nya arbetsuppgifter och våga gå över könsgränserna.
– Det handlar om självförtroende, säger hon. Tjejer har inte alltid lika starkt självförtroende som killar och vågar inte ta för sig på samma sätt.
Hon minns hur det var när hon började på chokladfabriken:
– Då fick killarna en overall och skyddsskor och vi tjejer fick klara oss med en skyddsrock. Tjejerna placerades i packen. Man sa till oss: ”Ni är flinka i fingrarna, så ni får packa.”
Men steg för steg har förändringarna kommit. På 1980-talet började tjejerna köra truck. Mot slutet av decenniet automatiserades paketeringen och tjejerna blev linjeförare och fortsatte vidare till kokeriet, men hur det än var så blev alltid tjejer placerade på jobb som var lägre betalda än männens.
– En fråga som vi ställt oss väldigt länge i klubben är varför det är killar som har jobb med högre löner och tjejer som har jobb med lägre löner. Känslan är att tjejer ligger kvar i sin lönegrupp längre innan de flyttas upp jämfört med männen, säger Berit Starkenberg.
Lönen är betydelsefull. Den är ett mått på hur ett arbete värderas. Självklart vill alla ha högre lön för att ha råd att köpa saker, göra saker, men lönen ger också en människa status och självförtroende.
Hur ska industrin gå vidare och ta nästa steg mot jämställdhet, så att också kvinnor tar på sig de blå arbetskläderna?

Mondelez är ett globalt amerikanskt företag som genomgått en snabb teknisk utveckling, det är resursstarkt och har hög automation och mycket IT.
I början av 1990-talet var fackklubben under Agneta Johanssons ledning i framkanten, berättar Berit Starkenberg.
– Mina föregångare tog tillsammans med företaget fram ett lönesystem som byggde på en lönetrappa och utveckling i jobbet. Det borde självfallet förnyas och uppgraderas, men det var ändå så pass bra att det fortfarande går att använda.
På Mondelez läggs den centralt framförhandlade löneökningen ut generellt på alla. I årets avtalsrörelse fick de ett pålägg på 511 kronor i månaden och det har gått ut lika till alla.
– Det är bra. Vi är överens med personalchefen om att vi ska göra så, säger Berit Starkenberg.
Två gånger per år, i april och oktober, görs uppflyttningar i lönetrappan. Det är en löneutveckling som bygger på att den anställde lär sig nya saker, blir skickligare, mer mångkunnig och därmed mer produktiv. En uppflyttning i lönetrappan ger mer pengar åt den anställde och ökad lönsamhet åt företaget. Löneskillnaden mellan det högsta och lägsta steget i lönetrappan är stort. Det skiljer 6 874 kronor.
– Det är ju så att en mekaniker har bättre lön och vi värderar det arbete han gör högre, men egentligen är det inte så självklart. För det blir ju ingen produktion om inte alla finns. Eller hur? Paketerare, städare, alla gör ju ett nödvändigt jobb, säger Berit Starkenberg och fortsätter tankegången:
– Men de flesta håller med om att vissa jobb ändå är svårare än andra och därför borde ge mer betalt. Så frågan är: Varför är det så mycket vanligare att killar har dessa jobb än att tjejer har dem?
Eva Baumgarten är truckförare på godsmottagningen, vilket är ett manligt jobb som inte är så högt betalt. Det ligger någonstans i mitten av lönetrappan.
Med sin motviktstruck kör hon in i lastbilarna och lossar olika råvaror, det kan vara förpackningsmaterial och emballage. Hon gillar jobbet. Det är arbete under ansvar, fritt och flexibelt.
Ibland ses truckkörning på Kajen (godsmottagningen) som ett manligt jobb, men det har inget med manligt och kvinnligt att göra, menar Eva Baumgarten.
– Det handlar om att ha ögonen med sig, jobba säkert och göra rätt, även om det kan vara stressigt.
Som tjej hamnade hon på packsidan när hon började på Mondelez på 1980-talet. Företaget hette då Marabou och låg i Sundbyberg. Då packade man choklad för hand. Att klä på sig overallen och bli linjeförare var ett stort steg. Hon var bland de första tjejerna som blev linjeförare.
– Jag gillar utmaningar. Då gällde det att kunna sköta maskinen, olika recept, temperering, råvaror. Det var ofta produkter som skulle kokas. Ibland blev det väldigt kladdigt. Kolan stannade och då stelnade den i rören. Man fick plocka isär rören och gå in i ångrummet och spruta ånga för att den skulle smälta. Man gick helt enkelt bredvid och lärde sig.
För henne handlar det om nyfikenhet. Hon vill veta vad som händer och varför, det har med dataåldern blivit knepigare.
Hon tycker att det är okej med löneskillnader, eftersom jobben är olika krävande, men det ska inte vara så att några jobb har jättedåliga löner. Och så ska det vara lika lön för lika arbete.
Berit Starkenberg håller med:
– Det behövs en morot för att man ska lära sig mer. Men det är inte lätt att säga till sig själv att man behöver lära sig något nytt om man sliter hårt och inte har någon större frihet i jobbet, och har varit där länge. För att göra det krävs självförtroende och det saknar tjejer oftare än killar.
Det är själva kärnan i jämställdhetsproblemet. Det är där den fackliga feminismen kommer in, den som Berit Starkenberg brinner för.
Det är i utvecklingssamtalen med personalchefen som det avgörs om man flyttas upp i trappan. Då ska man säga vad man har lärt sig sedan sist och vad man vill göra mer.
– Jag gillar att lära mig. Jag undrar hur saker fungerar. Jag frågar reparatören, när han kommer, det gör mig inget om jag blir oljig om händerna, men det är ju inte alla som är villiga att lära sig nya saker. Det verkar inte så, säger Eva Baumgarten.
– Jag tror att vi behöver hjälpa våra medlemmar att våga komma med önskemål. Det handlar om att gå över tröskeln, att våga göra fel. Jag tror att många har i sig att de inte får göra fel, säger Berit Starkenberg.
– Ja, det finns en känsla av att man inte törs, säger Eva Baumgarten.
– Jag tror att alla vill utvecklas, alla vill, men för en del tar det tid, säger Berit Starkenberg.
– Det måste finnas respekt för att det tar tid. Problemet är den tajta bemanningen, det gör det svårt att lära sig. Om någon jobbar långsamt skapar det problem, då måste de andra jobba mer, säger Eva Baumgarten.
– Jag säger till om vad jag har lärt mig, att nu kan jag det och det, att jag kan saker och gör saker som borde leda till att jag placeras i en högre lönegrupp, säger Hajrija Sabotic.
Men det är inte oproblematiskt.
Hajrija var tvungen att gå till fackklubben för att få hjälp i utvecklingssamtalet och är övertygad att det behövs en fackförening som man kan vända sig till om man tycker att man fastnat i en lönegrupp.
– Innan man vänder sig till mig i klubben kräver jag att man har sagt till själv om uppflyttning och att man har på papper vad man menar att man kan och vad man gör. Chefen måste kunna säga vad som saknas för uppflyttning och hur man ska kunna skaffa sig det. Det ska vara skriftlig dokumentation, säger Berit Starkenberg.
Det är i april och oktober som utvecklingssamtalen förs. Berit Starkenberg har inte en chans att bevaka alla 160 medlemmar. Det är så många olika komponenter, kunskaper, erfarenheter, det är inte något exakt.
– Vi har också själva ett ansvar att sälja in oss, det vilar på var och en. Vi måste tala om vad vi har för kunskaper och vad vi gör för att bli uppflyttade i lönegrupp.