Förståsigpåarna inom media och politiska organisationer uttalar sig ofta om folk, de som bor på landsbygden eller i bruksorterna vid sidan av deras egna allfartsvägar. Budskapet är så gott som alltid att individerna som befolkar dessa områden är konservativa, bakåtsträvare, okunniga och så vidare. De röststarka syftar i praktiken på arbetare och bönder. Folket som finns bakom svänggrindar och vid stämpelur eller instängda i dieseldrivna fordon på åkrar, i skogar eller på vägar. De anklagas för att vara oupplysta, till exem-
pel är det deras fel att omröstningen av euron gick som den gick. Men att vi finns och har betydelse för att samhället överhuvud ska fungera blev kontorsarbetarna rätt brutalt påminda om under pandemin. ”Alla skulle jobba hemma…”

Men vad dessa människor som sätter tonen i det offentliga samtalet inte har en aning om är de diskussioner som konstant pågår, på lunch- och kafferaster, i omklädningsrum och i de korta möten som det fortfarande finns tid till. 

I dagarna minns jag en arbetskamrat på Scania. Smirre kallade vi honom eftersom han var från Ryssland – trodde vi. Länge var han bara en av alla arbetskamrater som jag hejade på och skojade lite med inne i fikarummet eftersom han arbetade en bit från mig. Men så kom vi att placeras så att vi kunde snacka under arbetspassen. Han var krimtartar. Hans farföräldrar hade fördrivits från Krim av Stalin, långt om länge fick hans föräldrar flytta tillbaka. Själv var han född och hade upplevt sin barndom på Krim. Han berättade om vinodlingarna, om frukterna, grönsakerna och bergen, om utsikten ut över Svarta Havet och hur härligt det var att bada. Men tillvaron var osäker, spänningarna mellan ukrainare och krimtartarer, mellan ryssar och krimtartarer, mellan Ryssland och Ukraina gjorde att han småningom landade i Södertälje. En dag kom han till jobbet och berättade om en bok han hittat: Grundgropen av Andrej Platonov. En hel dag återgav han innehållet i den korta romanen för mig. Själv skrattade han så mycket åt vad som hände romanfigurerna att det var svårt att höra vad han sa. 

Boken var skriven i ”realtid” under 20- och 30-talet. Den handlar om ett arbetslag som ska gräva en grop! Och om byråkratin och svårigheterna och svälten och det omöjliga i att kollektivisera jorden. Den är både absurd och realistisk, liknar ingenting annat. Boken utkom första gången i Sovjetunionen 1988, fram till dess var Platonov förbjuden. 1995 kom en ny upplaga och det var den som Smirre hittat och skrattade åt. Själv fick jag vänta till 2006 innan jag kunde läsa Kajsa Öberg Lindstens översättning. Boken gav mig ytterligare perspektiv och förståelse för vad som format Smirres världsbild. Smirre var en glad fyr som inte muckade gräl med folk i onödan. Vi som arbetade med honom tog del av hans hälsosamt nonchalanta inställning till både arbetsledning och fackförening. Hans pricksäkra kommentarer om arbetsledningens försök att få oss att arbeta ”smartare och effektivare” var fenomenala. Men lika svidande uttryckte han sig när Metalls fackförbundsordförande (han hette Stefan Löven) föreslog sänkta löner för att rädda jobben. Han stod alltid med båda fötterna på golvet, tillsammans med alla andra, trots allt var det vi som tillsammans skulle bygga lastbilar – eller som i romanen Grundgropen utföra helt meningslösa arbeten. Utan solidaritet eller medkänsla skulle det bli olidligt. Trots oenigheter, olika nationaliteter och politiskt skilda åsikter måste vi samarbeta. Smirres närvaro i mitt arbetslag gjorde arbetet så mycket lättare. 

Jag läser om Grundgropen och tänker att det gäller att vara som Smirre: realist och verklighetsförankrad samtidigt som man också måste låta livet pågå.