Brev till ledarsidan: ”Förhandlingar går faktiskt ut på att försöka komma överens”

[Ur nummer: 06/2004] Jan-Eric Janssons ledare i förra numret av mål&medel som kommenterar avtalsrörelsen kan inte få stå helt oemotsagt. I ledaren ondgör sig Jan-Eric över att fack och arbetsgivare kommer överens om ett nytt avtal och att man gemensamt försöker lösa tvister utan att hamna i domstol.
Ingen kan vara mer fel ute än Jan-Eric Jansson i sina slutsatser, vilket i och för sig kan vara förlåtligt när man inte är insatt i förhandlingsverksamheten.
Vi som medverkat till att få ett nytt avtal till stånd kan känna oss stolta på flera sätt. Då menar jag inte bara de inkallade förhandlingsdelegationerna utan alla vi som under drygt ett års tid medverkat i avtalsförberedelserna, hundratals förtroendevalda och medlemmar.
Vårt nya avtal är historiskt på flera sätt. Det som mest syns utåt är givetvis nivåerna, det vill säga höjningar av utgående löner. Totalt 830 öre under 35 månader. Därtill en ytterligare arbetstidsförkortning värd 55 öre. I slutet av perioden har en heltidsanställd möjlighet att ta ut 45 timmar i betald ledighet om man så önskar.
Det vi har lyckats väl med i årets avtalsrörelse är att vi konsekvent har vägrat diskutera procent, eftersom det missgynnar merparten av våra medlemmar. Vi var det LO-förbund som, tillsammans med Handels, satte en ny nivå på svensk arbetsmarknad. Dessförinnan var samtliga tecknade avtal inom ramen av 6,8%.
Därtill har vi denna gång efter enträget arbete och förhandlande erhållit skrivningar om lokalt arbetsmiljöarbete, inskrivet i riksavtalet. En förbestämd ordning hur arbetsmiljöarbetet ska bedrivas på arbetsplatsen. Även detta är banbrytande och kommer att vara till stor nytta när våra förtroendevalda ska driva frågor kring den egna arbetsmiljön.
Slutligen har vi skrivit historia då vi nu för första gången har sammanfört och tecknat avtal samtidigt på 15 olika branscher, det som numera heter livsmedels-avtalet. Genom att ha samtliga branscher i ett avtal kan vi koncentrera oss på de för oss viktiga frågorna att driva, gemensamt inom förbundet. Detta ger oss styrka.
Att Jan-Eric ondgör sig över att det är på det lokala planet som tvister ska lösas har jag heller ingen förståelse för. Jag har fullt förtroende för våra lokala ombudsmän och för de klubbar som avdelningen delegerat förhandlingsansvaret för. Allt ska väl ändå inte styras från förbundskontoret?
Slutligen är Jan-Eric även helt fel ute när han ondgör sig över att man endast i undantagsfall ska föra en tvistefråga till arbetsdomstolen. Det är nästan beklämmande hur Jan-Eric som annars är en relativt klok man kan komma fram till en sån slutsats. Förhandlingar går faktiskt ut på att försöka komma överens, inte att via jurister hamna i utdragna domstolsprocesser.
Jag tycker att vi ska vara stolta över att ha tecknat ett nytt avtal som på flera sätt är banbrytande och som lovprisats av andra LO-förbund då de nu sitter i sina förhandlingar. Att vissa journalister måste ondgöra sig över innehållet är mera ett tecken på att man antingen inte förstått vad förhandlingar går ut på eller att man måste berättiga sin existens genom att vara motvalls käring.
Gerald Lindberg


Svar direkt: Gerald har helt rätt. Pengamässigt är det ett bra avtal, i förhållande  till andra nytecknade avtal inom såväl LO- som tjänstemannasfären.
Likt förbaskat anser jag dock att färdriktningen i senare tids avtal, där man i allt större utsträckning avstår från att detaljreglera de svåraste tvistefrågorna på central avtalsnivå och istället slussar ner problemen för att avgörande på lokal nivå, är åt fanders helt enkelt.
Oavsett hur gediget kompetenta våra lokalombudsmän och fackligt förtroendevalda på klubbnivå är i sin gärning så är deras reala möjlighet, att försvara de anställdas position gentemot egensinniga arbetsgivares nycker mycket begränsade om de saknar understöd av ett användbart konfliktvapen och distinkta skrivningar i ett centralt avtal.
Även om jag framstår som en ”motvalls käring” så anser jag att frågan om avtalets innehåll i sin helhet, och inte enbart de ekonomiska ersättningsnivåerna, är väl värd en ideologisk diskussion.
Vad är det som gäller nu för tiden: Är den fackliga frontkampen död och begraven för alltid och ersatt fullt ut av välmenande samarbetsgrupper ihop med arbetsgivarna?