Jag är alltid en människa!

[Ur nummer: 06/2004] Måndag morgon och en ny vecka har börjat…
Solen har precis letat sig fram. Klockan börjar närma sig sju när jag sätter nycklarna i låset till klubbrummet samtidigt som jag tänker på vad jag ska börja bråka om med den nya platschefen.
En ny chef. Igen!

Ska man börja med uppsägningarna, de felaktiga lönerna eller det kollektivavtalsbrott den ”gamla” chefen gjorde. Istället för att grubbla på det får jag ett större akut problem, kaffet är slut och mjölken har surnat. Man kanske ska börja med det…Vad är det vi arbetare gör för fel? Kräver vi för mycket?
Jo, kanske det, våra jobb (om man har ett) är osäkra, våra löner är låga och arbetsmiljön är, som väntat, på nedgång.
Kaffet är slut. Mjölken har surnat.
Vad är det som gör oss människor så olika? Var finns medmänskligheten hos ”bankpyjamasnissarna” som enligt sina uträkningar hävdar att vi inte behövs. Sakta men säkert försvinner vi människor, arbetare, och ersätts med ett anställningsnummer.
Jag är nummer hundra. Min kamrat bredvid mig har nummer trettiotvå.

Våran nya chef är inget nummer. Han har ett namn.
När jag satt på bussen hem för någon vecka sen satte sig en kvinna bredvid mig med ett lite barn.
Mammaledighet.
Barnet hade bajsat. Mamman ojade sig, men jag förstod, jag har också barn.
Vi började prata. Om bajs.
Senare fick jag veta att denna mamma var en ”nisse med bankpyjamas”.
Den dagen på bussen var vi två mammor och inga anställningsnummer.
När är vi människor och när är vi nummer? Jag är alltid en människa!
Åsa Grath