Spänning så elektrisk att den kändes ända ut i fingertopparna. Flackande blickar av nervositet tills ögonen hittade något tryggt att landa på. Svajande röst med fullt fokus. Känslor som gick att ta på. Knäsvag med rak rygg. Bifall. Eufori. 

Livs 22:a ordinarie kongress på Conventum i Örebro blev ungdomarnas. Jag, kongressens yngsta deltagare, och ett helt gäng andra ungdomar från nästan alla regioner var uppe i talarstolen i ett. Vi har diskuterat och debatterat om att få in ordet antirasistisk i stadgarna. Sex timmars arbetsdag. Medlemsutbildningar. Jämställdhetsutbildningar för män. Utbildningar i antirasism. Förslaget på nytt avgiftssystem. Hur vi ska nå ut till fler ungdomar i skolan. Väcka engagemang. Tända den där fackliga kampelden.

Vi har nu röstat igenom att Livs ska genomföra ett ungforum i egen regi. Det är en fantastisk möjlighet till att få fler unga att hitta den känslan som jag gjort. Att få känna att man kan göra intryck. Avtryck. Vara med och förändra och förbättra framtiden för fler än en själv. 

Jag hoppas innerligt att ungforumet kommer bestå i framtiden. För det är vi som kommer nu. Och får vi en trygg plattform som grund att stå på kommer vi kunna gå hur långt som helst. Av diskussioner jag haft och respons jag fått av andra kongressdeltagare har jag växt flera meter. Tänk vad vackert att fler unga nu kommer att få uppleva den gemenskap och styrka vi har i vårt förbund. 

Det blev en ”första gången”-upplevelse för mig, men absolut inte den sista. Jag är kär.

Matilda Antonsson