Vad ska vi göra för de unga?

Nr 7-8/2019

Vi vet idag att de unga är mindre aktiva inom fackföreningsrörelsen än vad de varit tidigare. Detta bär med sig stora förluster för hela arbetarrörelsen, de kommande generationerna blir mer och mer söndrade medan de inte får någon vana för organisering. Utan organisering kommer arbetsgivarna överallt få lättare att köra över den unga arbetarklassen hur som helst utan att vi har någon möjlighet att säga ifrån på riktigt.

Det är klart ingen slump att det ser ut så här, det är ett strukturellt problem. Unga får i större grad osäkra och tillfälliga anställningar. De får dra från arbetsplats till arbetsplats, de hinner inte komma in i gemenskapen och inte kan de dra igång facklig aktivitet om de kommer till en icke-organiserad arbetsplats.

Disciplinen blir även mycket hårdare, när det finns rädsla för att få kicken om en höjer rösten. Detta är ett objektivt hinder som endast kan lösas på en politisk nivå men det är ingen anledning att ge upp det lokala arbetet. Även om ungdomar måste byta arbetsplats är de fortfarande arbetare på nästa ställe och stället efter det.

Vart de än går står de under en arbetsgivares makt ihop med sina arbetskamrater. Därför måste fackklubben och fackföreningsfolket på varje arbetsplats aktivt prata med sommararbetaren, med timmisen, med den inhyrda från bemanningsföretag och så vidare. Vi måste hjälpa dem att känna sig som en del av gemenskapen även om de inte riktigt kan gå med i facket, vi måste se till att de känner att vi står på deras sida och det måste börja ske på ett systematiskt sätt.

Förhoppningsvis är hoppet som kommer med att känna att de har ett arbetarkollektiv i ryggen nog för att de ska ta med sig den erfarenheten till nästa jobb. Det ska inte löna sig för arbetsgivaren att hyra in nytt folk med osäkra villkor på ett löpande band. Glömmer vi de unga som måste stå ut med nya förutsättningar slängs det fackliga löftet i historiens soptunna.
Anonym