Att vara svensk

Nr 10/2018

Min far kom som ensamkommande flyktingbarn med två yngre syskon från Finland under finska vinterkriget. Han hade en väldans tur och hamnade hos ett par där det fanns pengar och omtanke. Det var nog avgörande för uppväxten. För han var ju en finnunge.
När skit hände i byn så visste ju alla att det var finn-ungen/arna som var de som gjort det. Ibland var det så. Men inte alltid. Och när de beklagade sig för pappas ”styvfar” så sa han ”Nej! Reijo gör inte sånt” och så var det bra med det. Han hade den positionen och pondusen att när han sa att det var så, så accepterade de som klagade, det.
Han berättade att han och hans lillasyster kunde få stryk om de pratade finska med varandra på skolan. Skolaga var lagligt och finnungarna var ju lätta att se vilka de var och ge dom en hurril om de var så dumma att de pratade annat än svenska.
Yngste brodern hamnade hos en av lärarinnorna. Hon tyckte enligt vad jag fått höra inte om barn (kanske än mindre om finnungar) och efter ett tag så fick han hamna hos ett par som var väldigt fina med honom.

Pappa tog efter ett tag över åkeriet som ”styvfadern” hade. Han valde många gånger att ta hans efternamn när han jobbade. Trots att Wincent inte var det svenskaste av namn så var det svenskare än Jokijärvi. Antagligen lättar att få jobb.
Mamma kommer från grannbyn. Hon har rötter i Sverige. Mest i norr. Och ett klassiskt son-efternamn. Men när jag släktforskat så har det dykt upp finska, samiska, holländska och skotska anfäder.
Pappa frågade mig en gång när jag gick i högstadiet om det var någon som retat mig för att jag hade finska rötter och det var bara en som hade gjort det. Det var en som kallat mig finnjävel. Han hade samma son-efternamn som mamma haft. När pappa fick höra det så skrattade han och sa ”Han är mer finnjävel än vad du är. Både hans mamma och pappa är finnar. De tog son-efternamnet när de flyttade till Sverige”. De ville väl passa in.
Men efter det så var det väl sporadiskt man fick höra finnjävel, båtflykting och andra tillmälen när de hörde efternamnet eller visste om det och trodde att det skulle vara ett effektivt sätt att få en ur balans. Funkade ju sådär då jag inte har något problem med mitt ursprung.
Och nu var det länge sedan någon haft problem med mitt ursprung och betvivlat att jag är svensk.
Men nu finns det ett parti som tycker att de ska kunna avgöra vem som är svensk. En av deras representanter säger att man ska vara född i Sverige av svenska föräldrar för att vara svensk. Då blev jag finnjävel igen då.
Partiledningen säger att det kan ta lång tid. Generationer innan man blir svensk.

Jag får tankar som: Vill de att jag ska bära ett märke på mina kläder så att de vet att jag har rötter i ett annat land? Kan en jämtlänning vara svensk? De har ju utropat sig som egen republik. Kan en skåning, hallänning, bleking vara svensk? De har ju inte ens varit en del av Sverige i 400 år. Drottningen är ju tyska/brasilianska. Och pratar svenska si så där. Är hon svensk?
Det ska tydligen finnas en ”svensk essens”. Ett ”att vara svensk”.
Det enda jag tänker är att det finns många som antagligen inte tycker att jag är svensk och röstat på de som vill skapa ett vi och ett dom. Där jag är en av dom. En finnjävel.
Fredrik Jokijärvi