Den som står kvar efter alla grälen

Nr 11/2018

Hon drömde om ett lyckligt familjeliv, hon var mamma och han var pappa till ett litet sött barn. När pojken föddes visste mamman inga gränser så lycklig och stolt var hon. Att just hon kunde föda en så perfekt bebis som luktade så gott. Väl hemma blev det nog inte som varken mamman eller pappan ville.

Mamman var trött efter att ha varit vaken halva natten och ammat, pappan var trött efter att ha jobbat hela dagen. Pappan kom hem och ville ha middagen på bordet och ett städat hem, men kom hem till ett stökigt hem och nästan aldrig stod maten på bordet. Mamman ville duscha, sitta lite i fred när pappan kom hem men så blev det aldrig. Hårda ord och tårar varje dag.
Mammans familjedröm krossades och säkert kände pappan likadant. En dag sa mamman stopp, jag vill inte det här, det är inte bra för barnet med alla gräl. Separationen var ett faktum. Ingen var glad, de hårda orden fortsatte.
Till slut blev mamman helt själv med sitt barn då pappan valt att flytta långt bort till ett annat land. Att vara ensam med barn är en prövning. Du älskar villkorslöst och får dubbel kärlek tillbaka, men du får också ta alla konflikter själv. Alla utdragna läggningar, du ska sluta amma själv, lära gå på pottan, säga nej till godis, stå ut med utbrott och trots i affären när du har som minst ork. Du får agera klätterställning trots mensvärk och huvudvärk. Du hinner aldrig tänka färdigt en tanke. Maler ständigt ett dåligt samvete i din kropp för att du blev för arg, för att du inte har ork, för att du inte ha tid. Hjärnan går på högvarv hela tiden, alltid tre steg i förväg. En mamma ska alltid orka!
Vi sköter ett heltidsjobb på jobbet sen ett heltidsjobb i hemmet. Vem står på den ensamståendes sida?

Detta var inte vad honon hade drömt om när hon blev gravid. Hon ville ha familjelivet, men det slogs i spillror. Hon trodde i sin enfald att pappan skulle ta sitt ansvar men han satte svansen mellan benen och försvann och hör av sig via Skype när det passar honom. Medan hon får sitta och trösta ett barn som längtar efter sin pappa. Hon gråter inombords, förbannar pappan i tysthet och pojkens tårar rullar nerför hans kinder.
Hon är så förbenat trött, mentalt trött. Kärleken till sin son är orubblig, den är stark, de har ett band ingen kan ta sönder. Men en paus då och då hade varit skönt. Slippa ta ansvar hela djävla tiden.

Det ska jobbas i 8 timmar sen hämtning på dagis, lagas mat, förhoppningsvis hinna mysa en stund sen läggdags. Dagen börjar vid fem på morgonen och vid 19 får mamman bara vara sig själv tills hon somnar en timme senare.
När ska det införas straffavgift till den föräldern som bara drar? När ska det komma mer hjälp till den som står kvar? Vem ska reda ut såren för det barnet som blev lämnat? Vem kan ge svaren till barnet som blev övergivet?
Anna