En nedläggning för mycket

Nr 12/2018

Det såg ju så enkelt ut i Arlas kalkyl. Vi lägger ner det lilla mejeriet i Boxholm och flyttar deras osttillverkning till Östersund. Visserligen går inte mejeriet med förlust, men det blir mer rationellt och så tjänar vi 14 miljoner.
Så har Arla gjort förut. Köpt upp små mejerier, knutit leverantörerna till sig för att sedan lägga ner mejeriet och flytta till ett större mejeri längre bort. Och mjölkbönderna har inte längre någon annan att leverera till. Då blir det lätt att hålla tillbaka priset på mjölken till bönderna. Jätten Glufs-Glufs växer och slukar en allt större del av marknaden på väg mot det sökta monopolet.

Idag är Arla inte så svenskt längre utan en multinationell koncern där svenska bönder bara har 1/5 av makten. Istället är det danskarna som styr. Ett av Arlas motiv till nedläggningen har varit en tuff konkurrens på hårdostmarknaden. Det är bara det att det är Arla själva som står för stora delar av denna konkurrens med import av billig ost från Danmark. Ost som ofta bär svenska varumärken efter flyttad produktion från Sverige.
Men så hände något oväntat. Att det skulle bli protester hade Arla säkert räknat med. Men inte såna protester. Som har enat östgötarna över partigränserna. Som har skapat en facebookgrupp med 17 000 förkämpar för att ostarna ska fortsätta göras i Boxholm. En organisation har bildats mot nedläggningen. Många köper ostarna från Boxholm som aldrig förr – så länge produktionen blir kvar där. Samtidigt sätter de press på Arla genom att välja produkter från andra mejerier tills Arla ändrar sitt beslut. Mjölken från Arla står därför osåld i många lokala butiker och reas ut för 5 kronor litern.
Frågan har vuxit från att handla om 24 jobb i ett litet mejeri till att handla om självkänslan i en bygd och en allt starkare önskan om ökad mångfald av närproducerad smakrik mat gjord med omsorg i hantverksmässig tradition. Nedläggningen har väckt ett ökat intresse för matens ursprung, tillverkning och innehåll – inte bara lokalt utan i hela Sverige. Allt fler människor vill att Västerbottensost ska göras i Västerbotten, Leksandsknäcke i Leksand och Boxholmsost i Boxholm.

Tänk om Arlas kalkyl inte håller. Tänk om marknaden för Boxholmsost dör när produktionen flyttar. Den största delen av marknaden finns ju just hos de människor som motsätter sig denna flytt och är övertygade om att ostarna inte kommer att bli desamma efteråt. Och kommer köpmotståndet mot Arlaprodukter att leva kvar hos de som engagerat sig i frågan? Hur går det då med de 14 miljoner man skulle tjäna. Hur mycket ”badwill” drabbar Arla? Tänk om inriktningen bort från småskalighet, lokala mattraditioner och närproduktion är fel väg att gå?
En annan väg att gå vore ju att lyssna, ändra beslutet och dra nytta av den stora uppmärksamhet som frågan väckt till att sälja de märkvärdiga Boxholmsostarna mer än någonsin och skapa ”goodwill” som ett företag som är lyhört för konsumenterna.
Bengt Lindman
Som gillar Boxholmsost från Boxholm
(En längre version av inlägget har varit publicerat på Dagens Arena.)