Jag antar att människan inte är objektiv i alla lägen utan oftast väger in de egna fördelarna för att i höstens val välja ett parti som gynnar dem själva. Jag är då förvånad över att socialdemokratiska väljare och LO:s medlemmar enligt opinionsundersökningar ämnar lägga sin röst på Sverigedemokraterna, SD. Jag skulle vilja förstå logiken i deras ställningstagande. Om det nu är så att man är missnöjd med ett arbetarparti som man anser inte för den politik som borde gynna arbetarna. Då väljer man ett parti som är borgerligt vars agenda inte är till fördel för arbetarklassen.

SD röstar oftast med de borgerliga partierna i riksdagen. Senast gällande vinster i välfärden. Sittande regering har med stor påverkan av Vänsterpartiet genomfört reformer som gynnat arbetarklassen och LO:s medlemmar. Kan det vara så att flyktingfrågan, migration och integration är en sådan stor fråga att den tränger undan övriga politiska frågor som är viktiga för samhällsutvecklingen? SD lyckas bra med sin retorik och får människor att tro att minskade kostnader för migrationen skulle förbättra för pensionärer och ge mer pengar till välfärden.

Det som det talas mindre om i samhällsdebatten är hur de skatte-sänkningar som gjorts påverkar välfärden. Jobbskatteavdraget kostar cirka 110 miljarder varje år. Konsekvensen av att jobbskatteavdraget infördes, minskade naturligtvis också löntagarnas krav på högre löner. Med en ökad inkomst på två tusen kronor i månaden på grund av jobbskatteavdraget så fanns det inte så stor press på arbetsgivarna att höja lönerna. Dessa uteblivna lönehöjningar har istället delats ut till aktieägarna och till direktörers löner.
Om vi leker med tanken att jobbskatteavdraget istället betalats av arbetsgivare i form av löner så hade staten, istället för en utgift på 110 miljarder, inkasserat skatteintäkter och sociala avgifter med minst lika mycket som nu staten betalar ut. Att vi har vårdköer, försämrad skola och försämrad vård och omsorg handlar om att vi sänkt skatterna till förmån för de rika i samhället. Pensionärernas situation handlar om pensionsuppgörelsen som fattades av riksdagen 1994 där alla partier utom Vänsterpartiet var överens.
Samhällsekonomi och politik handlar om fördelning av resurser. Om man lyfter blicken en aning över flyktingpolitiken och ser vilka som berikat sig i vårt Sverige i dag så borde man se att resurserna från vård och omsorg ligger i sänkta förmögen-hetsskatter och borttagandet av fastighetsskatt, arvsskatt och bidrag till hushållsnära tjänster, rotbidrag och jobbskatteavdrag.

Naturligtvis så finns det mer att göra gällande integrationen men att lämna över den frågan till SD är inte förknippat med solidaritet och jämlikhet som arbetarrörelsen står för. Jag vill inte tro att svenska folket anser att flyktingpolitiken missgynnat dem och att de ser människor som kommer från krigsdrabbade länder som en kostnad istället för solidaritet och humanism? Att i detta sammanhang se flyktingpolitiken som ansvarig för försämringarna i samhället är så långt från solidaritet som man kan komma. Jag avslutar med att citera en författare.

”Halva världen skrattar åt den andra halvan, och alla är lika stora dårar. Allt kan vara gott eller allt kan vara ont, beroende på hur man betraktar det. Det den ene följer förföljs av den andre. Outhärdligt dåraktig är den som önskar mäta varje ting efter sin egen uppfattning. Fullkomlighet innebär inte att göra en enda person nöjd. Smakintrycken är lika många som ansiktsuttrycken och lika växlande. Det finns inte den bristfällighet som inte förmår väcka någons uppskattning, och man behöver inte förlora tilltron om några inte tycker om en sak, det finns alltid andra som kommer att tilltalas av den. Men låt inte heller deras lovord bli orsak till högmod, för de kommer i sin tur att förkastas. Grunden för äkta tillfredsställelse är att vinna godkännande från framstående personer som har gott omdöme och är insatta i just detta. Man lever inte enligt en enda åsikt, en enda sedvänja eller ett århundrande.”
(Baltasar Graciàn, Handbok i levnadskonst 1647)
Hasse Axelsson