Inte bara lönen som är viktig i avtalsrörelsen

Nr 9/2020

Lönen är nästan alltid den enskilt viktigaste punkten i nästan alla kollektivavtalsförhandlingar. Men lönen är inte allt. Om vi tittar på arbetares arbetsförhållanden för 120 år sedan, och för 60 år sedan, och för 30 år sedan, så inser man att den fackliga kampen handlat om mer än bara löner. Arbetsförhållandena har förbättrats dramatiskt sedan fackföreningsrörelsens begynnelse.
Den vilda gruvstrejken 1969–70 handlade förvisso till viss del om löner, men till större del om arbetsförhållanden, både fysiska och psykosociala. Man använde inte begreppet ”psykosocial arbetsmiljö”, men gruvarbetarna vittnade om hur mycket av frustrationen berodde på hur chefer behandlade personalen illa och tryckte ner dem.
Under perioden efter andra världskriget hade facken kunnat utverka stora reallöneökningar. Men arbetsgivarna försökte räkna av åtminstone delar av löneökningarna genom att pressa arbetstagarna hårdare, klämma ut mer produktion ur varje arbetad timme, oavsett hur det slet på arbetarna.
Till slut exploderade det. Inte bara i gruvan, gruvstrejken följdes av en rad vilda strejker på andra industrier under 1970-talet.

Att facken inte lyckats upprätthålla krav på en god arbetsmiljö och detta fått denna instabilitet på arbetsmarknaden som konsekvens, ledde till att det genomdrevs en rad lagar som bidrog till sundare arbetsvillkor, och bättre möjligheter för facken att påverka. Medbestämmandelagen, MBL, lagen om anställningsskydd, las, arbetstidslagen, samt skärpningar av arbetsmiljölagen.
Men sedan dess har vi sett samma utveckling som tidigare. Vi arbetare har fått reallöneökningar, ja, men reglerna som skyddar våra arbetsvillkor har på flera sätt urholkats allt mer.

Förslagen på att slutgiltigt flå las på nästan allt meningsfullt innehåll som är på tapeten nu är bara det sista steget i en lång utveckling.
Och precis som under perioden efter andra världskriget försöker arbetsgivarna utnyttja detta till att räkna av delar av löneökningarna genom att pressa de anställda hårdare och höja kraven på dem att producera mer per arbetad timme.
I kollektivavtalen har allt mer av de klausuler som gäller arbetsvillkor och arbetsmiljö sålts ut för några kronor extra i plånboken. Löneökningens reella värde i längden beror helt på den fortsatta löneutvecklingen och inflationen, men de bestämmelser kring arbetsvillkoren som man givit upp i förhandlingar är sällan möjliga att vinna tillbaka i kommande förhandlingar. Det blir för ”dyrt” i form av krav på tillbakahållna lönekrav, om nu arbetsgivarna ens är villiga att överväga saken.
Detta leder till att utvecklingen gällande arbetsvillkor och arbetsmiljö bara går i en riktning – bakåt. En utveckling inte ens arbetsgivarna borde önska sig då det förr eller senare kommer leda till att det kokar över igen.
Jag hoppas vi i kommande förhandlingar står upp för sådant som rätten till två veckors BAM och SAM för skyddsombud, och inte lägger viktiga verktyg för bättre arbetsmiljö på förhandlingsbordet.
Ola Hakefelt
Huvudskyddsombud, Livsklubben Nybergs Deli