Inte nu igen – om 2004 och 2019

Nr 4/2019

År 2004 släppte Livs in en ny anställningsform, överenskommen visstid, i vårt kollektivavtal. Företagen skulle få ge hur många som helst tidsbegränsad anställning, utan att behöva ange något skäl till varför de inte skulle få fast anställning. Det kändes inte bra. Vi hade redan fullt upp på arbetsplatserna med att hålla koll på att anställningarna var schyssta, hela tiden jobba för att vikarier skulle bli fastanställda och att det skulle gå i rätt ordning. Nu kan det bli hur många visstidsanställda som helst! sa jag. Och vad händer i nästa steg?
Du ska inte alltid tänka så negativt, fick jag höra då.
Arbetsgivarsidan vet hur man samordnar sig. Flera förbund släppte in visstideriet. Sen kom nästa steg – lagändring. Förslaget att införa fri visstid i LAS från 1 juli 2007 lades av regeringen Persson (S) 2006. Det kom ett regeringsskifte. Regeringen Reinfeldt (M) ändrade förslaget något och bytte namn på den nya anställningsformen till allmän visstid. Den infördes, som planerat, den 1 juli 2007. Det var alltså en uppföljning av det som redan hänt i kollektivavtalen.
Vi säger att det var Alliansen som släppte lös visstideriet. Men det var faktiskt våra egna förbund som öppnade dörren. Det fick allvarliga konsekvenser. Det frisläppta visstideriet drabbar oss alla, det drabbar våra barn och barnbarn.

2019 är det lagregler om strejkrätt som ska ändras. ”Lagförslaget om strejkrätt förändrar inget för Livs” skriver Jolan Wennberg i senaste Mål & Medel. Nej hör ni, vi får inte vara så naiva, inte igen.
Lagändringen underlättar för företag som vill skaffa sig gula, det vill säga arbetsgivarstyrda fack. Just inom branscher som Livs, där företag rätt ofta försvinner och nya bildas, är det inte alls omöjligt att gula fack kommer att bli en fiffig arbetsgivarstrategi. Så lär det redan vara i Danmark.

Det finns fler orosmoln. Arbetsgivarna får till exempel fler möjligheter att skjuta upp och förhindra strejkvarsel och strejkkrav.
Svenskt Näringsliv har länge velat begränsa vår redan begränsade strejkrätt. Ska vi öppna dörren? Ska vi acceptera att alls gå åt det hållet? Det är ju arbetsgivarna, inte facken, som blivit alltmer aggressiva och nonchalanta! Ni som är fackligt aktiva vet hur mycket skit som pågår, kanske inte på alla men på många arbetsplatser.
Det går att bromsa. Nu är jag själv pensionär, men jag hoppas på er som är aktiva – för våra barn och barnbarns skull.
Frances Tuuloskorpi