Vi behöver ingen spåkula för att se hur rollen som kollektivarbetare kommer se ut om 20 år. Maskiner ersätter människokraft, vi är i större utsträckning här för att styra och övervaka processen och själva uttrycket ”kollektivarbetare” är i förändring. Senast för en vecka sedan fick jag frågan: ”Har inte du en tjänstemannaroll nu?” Frågan har för min egen del ingen speciell laddning men den har stor betydelse för oss. Om fackförbund ska vara part i den svenska modellen även om 20 år och vi ska vara en del av det så måste vi anpassa oss, det är det man gör i förändring. När kollektivarbetarrollen förändras måste även vi som fackförbund följa efter, definitionsgränser måste suddas ut och ställningstagande måste göras. Vad är en modern kollektivarbetare? Är det någon som arbetar 50 procent i produktionen och mindre än 50 procent administrativt? Om svaret är ja så kommer vi ha ytterst få medlemmar kvar om 20 år och då är vi i full fart att avveckla oss själva.

Att arbeta i produktionen 2019 är så mycket mer än att baka bröd eller stå vid en packmaskin. Utbytes-
kostnaden är inte sällan likvärdig en tjänstemans. För att arbeta på till exempel ett lager i dag så krävs förståelse för datasystem, rutiner kring batchning och fryskedjor och inte sällan samma system som används av tjänstemän på samma företag. Att dra en linje mellan om man är schemalagd direkt mot produktionsprocess eller med större del analys av produktionssiffror skapar gråzoner och definitionsmodeller som inte behöver göras av oss. Vi är arbetare och det finns ingen anledning att inte kunna kalla oss kollektivarbetare även när kollektivet innefattar administrativt arbete.
Kollektivarbetaren 2.0 för att använda en lätt urvattnad men effektiv pedagogik.
Personligen så tycker jag att man drar gränsen vid roller som direkt styr arbetarnas anställningsförhållanden. Tolkningsbart är bra.

Följande scenario är från en arbetsplats i Mittsverige som jag känner väl till, den är för mig det sämsta tänkbara exemplet. Kollektivarbetare har där fått ansvar för vissa delar i arbetsmiljö- och kvalitetsarbetet, som att lägga in riskvärderingar och vara drivande och stöttande på områden där dessa personer vill utvecklas och har gjort ett bra jobb. Den lokala fackklubben gick in och satte stopp för detta med logiken att det är tjänstemannagöra och kollektivarbetare ska arbeta på golvet minst 50 procent av sin arbetstid. Man stoppar alltså medlemmars utveckling och karriärsutveckling på grund av helt förlegade principer och lyckas distansera sig från personer som vill utvecklas på köpet. Noll rätt. Ett spadtag i sin egen grav.
Finns det en plan för hur vi ska vidga synfältet för vad en kollektivarbetare är?
Om vi ska vara en relevant motpart om 20 år så är det kanske kollektivarbetaren 2.0 som behövs?
Mattias Rydberg