Idag står samhället inför en av de värsta kriserna i människans historia.
Klassamhället är tydligare än någonsin och vem det är som verkligen bär samhället är ännu tydligare. Samtidigt är det vi som drabbas hårdast av alla. Tusentals kommer att bli av med jobbet över flera branscher och industrier eller få nedskurna timmar samtidigt som LAS i sig hotas.
Det slutar klart inte på arbetsmarknaden utan livsvillkoren hårdnar överallt, man vill införa marknadshyror mitt under krisen och fortsätta privatiseringar inom sjukvård samtidigt som vi ser de förödande resultaten av det allt tydligare.
När det slår så hårt mot oss arbetare, hur kan politiker och arbetsköpare prata om ”enighet” och “samverkan” eller att vi skulle “sitta i samma båt”?

Den tyska socialdemokraten Lassalle sa en gång att lögnen är den största makten i Europa och detta fortsätter att vara sant på alla nivåer av samhället. Sanningen är att vi har motsatta intressen från arbetsköpare och de politiker som tjänar arbetsköparna, de vill öka sina vinster som skapas genom vårt arbete på bekostnad av våra livsvillkor.
Varje arbetsköpare kommer i alla förhandlingar, från klubben och hela vägen till avtalsrörelsen, skylla på krisen oavsett hur relevant det är.
De kommer att säga att om de inte får som de vill kommer företaget eller till och med hela ekonomin att gå under!
Vill vi verkligen ha detta system och ekonomi om den inte kan överleva att man sätter liv framför profit?
Under krisen har inga maskiner förstörts, inget råmaterial har försvunnit och inga byggnader har kollapsat, ändå ska folk gå utan fast jobb, tryggt boende och i de värsta fallen utan mat för att börsen har kraschat.

I våra stadgar står det att vi är socialister och verkar för ekonomisk demokrati. För mig innebär det att man kräver ett annat samhälle än det klassamhälle vi lever i idag.
Diskussionen om samhället vi vill ha är en diskussion vi måste dra igång igen på varje arbetsplats, det kan inte bara vara något som står i våra stadgar.
Tom Leonardsson