Den fjärde september genomförde arbetare på McDonalds en 24 timmars strejk för första gången i Storbritanniens historia. Det är inte en slump att det händer just nu. Under de senaste åren har en ny rörelse växt fram med Jeremy Corbyn som frontfigur. Flera av de strejkande har uttryckligen sagt att hans prat om en bättre morgondag har gett dem mod och hopp för att våga ställa sig upp mot ett av världens absolut största företag.
Nu mer än någonsin behöver våra kamrater vår solidaritet. Deras strejkkassa har i mångt och mycket bestått av pengar de samlat in i hinkar på möten och demonstrationer. De borde vara en självklarhet för svensk fackföreningsrörelse att stödja dem ekonomiskt. Detta eftersom att resultatet av deras kamp kommer att påverka våra möjligheter framöver. Om McDonalds arbetare lyckas få igenom sina krav kommer det visa våra medlemmar och icke medlemmar att det är lönt att ta strid för sina rättigheter.
Min personliga åsikt är att vi har mycket att lära av BFAWU (facket som organiserar arbetarna på McDonalds). De lyckas med något som vi kanske inte alltid gör, nämligen att få ungdomar att engagera sig och faktiskt göra skillnad i sin vardag. Då tänker flera kanske att detta var en liten strejk med ett fåtal deltagare, men då måste vi komma ihåg att detta enbart är början. De följer bara en välbeprövad mall som använts framgångsrikt i Nya Zeeland och i USA.
Även fast att våra förhållande är väldigt olika riskerar vi att hamna i samma situation som britterna om ett par år ifall vi inte kan organisera fler och upprätthålla kollektivavtalen.

Så min uppmaning till alla förtroendevalda och anställda i Livs är att använd de goda exemplen från våra kamrater i England, Nya Zeeland och USA. Ta lärdom av dem och anpassa dem efter våra förhållanden. För kom ihåg: anledningen till att våra förhållanden är bättre är vår starka fackföreningsrörelse, men den är ju knappast skyddad av en naturlag och kräver ständig anpassning till tidsandan.
Jonathan Johansson, ungdomsansvarig region Syd