Mycket står på spel

Nr 9/2018

Väldigt få arbetare tycks veta eller förstå vad som faktiskt står på spel inför valet. Ord som ödesval har arbetare hört många gånger förr. Så vad skiljer detta val från så många andra ödesval?
Att Moderaterna velat driva igenom en försämring av lagen om anställningsskydd eller som de så vackert uttrycker sig ”reformera Las” är ju knappast någon nyhet. Inte heller kommer det som en chock att de vill försvaga strejkrätten, det vapen vi inom facket har för att driva igenom starka kollektivavtal. Att de dessutom vill lagstadga minimilönerna är inte heller något nytt. Alliansen har länge sagt till oss att vi i Sverige måste bli mer flexibla. Det pratas ofta om flexibla anställningar, flexibla löner och en flexibel arbetsmarknad.

Det som gör detta val till ett ödesval är att det faktiskt finns en teoretisk möjlighet att de lyckas. Sverigedemokraterna, SD, har öppet gått ut med att de tänker stödja moderaterna.
Vårt uppdrag som förtroendevalda blir då att belysa för våra medlemmar vad detta innebär och att dessa förändringar skulle leda till att all den trygghet de idag tar för givet skulle försvinna.
Något jag ofta stöter på när jag är ute på arbetsplatser och pratar politik med arbetare som kanske tänker rösta på SD eller Alliansen, är att de tar välfärden förgivet. Som att välfärden är något som alltid kommer finnas oavsett vilka som styr landet.
Ett skräckscenarie om lagen om anställningsskydd skulle försämras kan bli att arbetsgivaren utan skäl skulle kunna säga upp samtliga förtroendevalda på arbetsplatsen eller alla som kommit upp i en viss ålder där de inte kan hålla samma tempo som en ung tjugoåring.

Skulle man lagstadga minimilönerna så tror jag inte det är många vettiga människor som innerligt tror att vi arbetare hade fått en högre ingångslön.
Vi ska inte berätta för folk vad de ska rösta på utan ge dem verktyg till att göra kloka beslut. Det handlar inte om huruvida man tycker om Stefan Löfven eller inte. Det handlar enbart om vilken värdegrund man står på och vilket Sverige man vill leva i.
Andreas Papamoshos