Tiden för strejkrättsrörelsen blir mer och mer knapp och vi verkar ha fastnat i ett visst skede av ”opinionsbildning”, både i formen av debattartiklar och manifestationer. Det har kommit en massa artiklar och debattinlägg om varför arbetarrörelsen måste stå upp mot inskränkningen av strejkrätten, och det är en viktig del av kampen, men jag anser inte att det är nog. Det krävs att vi återgår till det som gjorde socialdemokratin till den riktning i arbetarrörelsen som blev mest långvarig och det är fokusen på den politiska och gemensamma skolningen av arbetarrörelsen.
Jag har stött på fackföreningsfolk på flera nivåer inom förbundet och i andra fackförbund som helt enkelt inte känner till att detta pågår.
Det kan verka dystert efter allt arbete som lagts ner på opinionsbildning men när man förklarar vad som sker blir reaktionen alltid den samma, överraskning och förvirring men samtidigt en djup förståelse. Varför skulle våra organisationers ledningar stötta en lagstiftning som inskränker på våra egna rättigheter?

Folket på golvet köper inte argumentet att det inte påverkar oss, för dem som kämpar kommer aldrig acceptera att udden av en lagstiftning riktas mot andra kämpande arbetare. Solidaritet är vårt medel och den känner vi med hamnarbetarna som vill ha sina egna skyddsombud.

Det som behövs nu är politisk skolning ”underifrån”, men inte bara om strejkrätten utan också om Hamnarbetarförbundets kamp och uppkomst. Vi måste upplysa våra förtroendevalda om vad som sker och varför, vi måste hålla i studiecirklar och föreläsningar lokalt, men viktigast av allt är att andra än de som redan är upplysta får chansen att delta aktivt i diskussionen.
Bara genom detta kan en levande medlemsdemokrati bortom pappersparagrafer skapas.
Anonym