Replik på Jolan Wennbergs svar om strejkrätten

Nr 5/2019

I Mål & Medel nummer 3 i år publicerades en debattartikel där vi (med flera) uppmanade Livs att säga nej till uppgörelsen om inskränkt strejkrätt. Det svar som Jolan Wennberg, Livs andre ordförande, gav innehöll samma mantra som vi tidigare hört från såväl Ylva Johansson som LO-ledningen. Mantrat låter så här: Parternas överenskommelse innebär inget nytt i sak för LO-förbunden, utan är helt i linje med hur förbunden sedan lång tid hanterat frågorna. Det visar på ett sätt att tänka som är allmänt inom LO. Nämligen att vår position på den svenska arbetsmarknaden och vår roll är för evigt given – och arbetsgivarna kommer alltid att välvilligt acceptera detta.

Men det är stor skillnad på att hålla sig till en gemensam praxis eller överenskommet avtal, och att lagstifta. Om arbetsgivarna väljer att frångå praxis eller avtal kan vi också göra det – så är det inte med lagstiftning. Och kom ihåg att det aktuella lagförslaget bara begränsar vår rätt att vidta stridsåtgärder – inte arbetsgivarnas.

Påståendet att förslaget inte rubbar maktbalansen på arbetsmarknaden är märkligt, då ingen vet hur det kommer att uttolkas rättsligt ännu. Erland Olauson, tidigare avtalschef för LO, och ”arkitekten” bakom lagförslaget, svarade såhär i Lag & Avtal, angående avtalsshopping och gula fackförbund: ”Facken kan varsla så att deras stridsåtgärder träder i kraft samtidigt som deras befintliga avtal med arbetsgivaren löper ut. I sådana lägen finns ingen klockren dom i AD om vilket avtal som är först träffat. Men mycket tyder på att det skulle bedömas vara det avtal som är resultatet av sådana stridsåtgärder och inte något annat avtal som arbetsgivarna hunnit sluta däremellan.”

”Mycket tyder på”? Vi ska alltså stifta en lag som i förlängningen riskerar hela industriprincipen, baserat på en from förhoppning om att det inte blir så?

Vår fråga till förbundsstyrelsen är: Vad har ni för garantier för att arbetsgivare inte kommer sluta nya förstaavtal med helt andra fackföreningar än de etablerade, och då genom den nya lagen bakbinda oss och omöjliggöra försvar av LO:s gränsdragningsprinciper med hjälp av stridsåtgärder? Eller avtalsshoppa på samma sätt? Och om ni inte har hundraprocentiga garantier för detta, hur kan ni då ställa er bakom detta förslag? Sverige har minst antal strejkdagar per år av alla demokratiska länder i världen. Vad rättfärdigar dessa ensidiga inskränkningar av våra rättigheter, med svåröverskådliga följder för maktbalansen på arbetsmarknaden?

Ola Hakefelt, huvudskyddsombud och styrelseledamot, Livsklubben Nybergs Deli, Stockholm; Andreas Bergerheim, vice ordförande, Livsklubben Nybergs Deli, Stockholm; Crister Twedberg, ordförande, Livsklubben Nybergs Deli, Stockholm; Johannes Weiberg, styrelseledamot, Livsklubben Swedish Match Kungälv; Stefan Jansson, styrelsesuppleant, Livsklubben Lantmännen Unibake Sweden AB, Örebro; Magnus Fredriksson, Livsklubben Lantmännen Unibake Sweden AB, Örebro; David Johansson, skyddsombud, Livsklubben Spendrups, Grängesberg; Marcus Wetterberg, vice ordförande, Livsklubben Kopparbergs bryggeri, Kopparberg; Robin Hedlund, styrelseledamot och skyddsombud, Livsklubben Wasabröd, Filipstad; Karl-Gustav Nilsson, skyddsombud, Åkes slakt och styckning, Söderbärke