Sex timmars arbetsdag!

Nr 10/2020

Inför kongressen kommer det utan tvekan komma in en rad motioner som på olika sätt kommer kräva att Livs verkar för att vi äntligen ska få sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Efter hundra år av åtta timmars arbetsdag har kravet nästan blivit tradition för fackföreningsrörelsen men det är inte utan anledning.
När man pratar med andra arbetare möts kravet ofta med en blandning av ”det hade varit skönt” och frågan om det verkligen går att genomföra. Det är inget konstigt eftersom det är en stor omställning, det hade både krävt att arbetsköpare ställer om produktionen samt att de hade behövt lägga ut mer pengar eftersom en arbetstidsförkortning hade inneburit att den absoluta mängden arbete under arbetsdagen hade minskat. Det är detta som egentligen gör frågan om arbetstidsförkortning så radikal. Det handlar egentligen inte om att arbetsdagen måste vara just åtta timmar för att få ihop planeringen, egentligen handlar det om att vinst bara skapas genom vårt arbete. När vi då kräver att arbeta mindre men att få lika mycket betalt säger vi egentligen att vi prioriterar våra egna liv över företagets vinst, en vinst som annars alltid går uppåt.

Det finns också en naturlig rädsla att det skulle innebära ökad arbetstakt för att täcka upp de förlorade arbetstimmarna. När man lyfter exempel på förkortad arbetstid som lett till ökad produktivitet är det inom äldrevård eller kontorsyrken, men vad händer i produktion? Det blir helt enkelt en minskning i produktion men samtidigt behöver inte det leda till ökad arbetstakt. Företagen kommer alltid att vilja öka arbetstakten oavsett om du jobbar sex, åtta eller tolv timmar, det är ett av de mest effektiva sätten att maximera vinsten. Det enda sättet att egentligen förhindra det är att kämpa emot, genom att till exempel kräva mer bemanning eller snacka ihop sig om att helt enkelt arbeta i en sund takt oavsett.
På förra kongressen argumenterade förbundsstyrelsen att det var en lokal fråga som man kan få till genom lokala förhandlingar, därför behövde man inte ta upp det centralt. De har klart rätt, den lokala
kampen är grundläggande, men samtidigt är det ett krav som inte borde begränsas till det lokala utan förstås som politisk eftersom det helst i längden ska innefatta alla arbetande, inte bara enskilda yrkesgrupper eller industrier.

I slutändan är detta en fråga om makt och vem som ska tjäna på att vi som arbetare organiserar oss i fackföre-ningsrörelsen. Om fackföreningsrörelsen ska överleva i en tuffare tid krävs det att man vågar sätta företagens intressen under våra egna. Vi får aldrig glömma att arbetstidsförkortning aldrig kommit för att arbets-köparna känner sig snälla eller humanistiska, det har alltid skett i samband med politiska strejker!
Tom Leonardsson