Tillsammans – fast på avstånd

Nr 6/2020

Jag parkerar bilen och går in i receptionen. Jag hämtar kläder, byter om och går till matsalen. Handsprit. Jag tar en kopp kaffe och sedan en cigarett på terrassen.
In igen. Tvättar händerna sedan, handsprit. Sätter upp håret, sätter på mössan med hårnät, hörselkåporna och sedan den vita rocken. Jag går in i hygienslussen. Tvättar händerna och sedan, handsprit. Stämplar in, tar på skyddskläder. Tunna handskar, tjocka handskar, plasthandskar, armskydd, förkläde. Allt i lysande blått.

Klockan slår frukost. Av med alla skyddskläder. Jag hänger den vita rocken och mössan utanför skåpet. Tvättar händerna och sedan, handsprit.
Jag går till matsalen. Tejpade streck på golven visar hur separerade jag och mina kollegor ska hålla oss. Och igen, ta handsprit.
Borden står långt utspridda från varandra. Några med gröna skyltar på sig, några med röda. Jag sätter mig med min plastbricka vid ett bord med en grön skylt. Det visar att bordet desinfekterats efter tidigare frukostbesökare.
Och så fortgår dagen. Bortsett från en eller två extra doser av handsprit, tejpade golv och de separerade borden är allt nästan som vanligt. Jag har ett samhällsviktigt yrke. Jag jobbar med livsmedel och min arbetsplats har därmed extrema hygienkrav, pandemi eller ej.

Tack och lov har ingen av mina kollegor, eller jag själv, drabbats personligen av viruset covid-19 som hänger över världen. Och för att fortsätta hålla det så, så håller vi avstånd. Och för resten av Sveriges skull, så fortsätter vi att sprita händerna tills huden nästan börjar flagna. Vi bär skyddskläder med glädje för att ni ska kunna fortsätta handla mat i butikerna.
För även om våra bord står på avstånd till varandra, känner jag att solidariteten finns där. Nu mer än någonsin.
Matilda Antonsson