Livsstilscoach. Så hette det hon hade utbildat sig till. På universitetet, kan man tänka. Sju gånger under ett år träffades de blivande coacherna och lärde sig hur de skulle uppträda och vara i förhållande till framtida klienter. För så kallas såna som coacherna hjälper. Inte kunder! Och absolut inte patienter! Coachning har ingenting med vård att göra! Det är professionell hjälp till självhjälp, som att sätta spegeln framför den som har problem för att problemen ska synas.
En tjänst som kostar, men som är värd att betala för.

Hemkommen med diplomet på väggen hade hon stora visioner. Till att börja med sökte hon bidrag från Landstinget för att köpa ny kontorsutrustning och beviljades bidrag med 20000 kronor på villkor att hon själv bidrog med lika mycket. Sedan var det bara att börja coacha. Men då hörde kommunen av sig och undrade om hon som nybliven företagare kanske behövde lite stöd med bokföringen. För säkerhets skull gick hon deras kurs och skaffade sig sedan en auktoriserad revisor. Men nu – nu skulle det börja coachas.

Men då kom hon på att hon inte hade någon hemsida på internet. Och en professionell coach måste synas – syns man inte så finns man inte, det var ju ledordet genom hela universitetskursen, sa hon och ringde upp en av kollegorna från kursen som just nischat sig på att coacha hemsidor.
Det kostade en slant, men det var det värt.
Sedan var det bara att sätta igång.
Men det var ingen som ringde.
Då kom hon på att hon inte givit några referenser på hemsidan.
Hur skulle någon våga satsa på henne om ingen annan gjort det förut?
Alltså gav hon sig ut i bekantskapskretsen och raggade omdömen.

Hon fick sin morbror att skriva ett positivt omdöme att hon var en förträffligt trevlig person. Och en bekant till en bekant som varit hemma hos henne på middag en gång berömde hennes matlagning som utomordentlig. Några kompisar till hennes barn skrev att hon var en fantastisk lyssnare och alltid hade goda råd att ge bort.
Men det ville sig inte i alla fall.
Det var då vi stötte ihop. Men vilka ska du ”coacha”? frågade jag.
Vem som helst.
Ja, men till vad?
Till att tänka positivt och framåt för att lyckas. Det går med allt och alla. Det gäller bara att ha en positiv grundinställning, då klarar man det mesta. Hon pratade sig varm, och ögonen började lysa på henne av positivism. Som om det var jag som behövde få klienter att tjäna pengar på.
Ja, men då är det väl inget problem, sa jag.
Vilket då?
Att du inte har några klienter nu. Det är väl bara att vara tillräckligt positiv så löser det sig, sa jag och kände mig väldigt elak.
Vi har inte träffats sedan dess. Hon blev nog rätt arg på mig.
Av några bekanta har jag hört att hon försökte ragga kunder på olika tupperware- och kosmetikapartyn under förra våren, men om hon fick några uppdrag vet jag inte. Jag har hört att hon sedan dess blivit anställd av Arbetsförmedlingen. Där leder hon kurser för arbetslösa ungdomar om att inte ge upp.
Maria Hamberg