Hej Malin, igår läste jag din ledare i Mål & Medel och jag kände direkt att jag ville skicka en kommentar till dig.
Efter att jag nu har läst LO-rapporten ”Semester- och fritidsvanor för arbetare och tjänstemän” som du skriver om har mina funderingar ändrats.
Det finns saker som du borde ha förtydligat i din ledare för att de som inte har läst rapporten ska förstå vad du egentligen skriver om och jag hittade också en direkt felaktighet i det du skriver.
Du skriver: ”Det har inte varit en så stor andel av arbetarna som inte har haft råd med semester sedan SCB började undersöka detta 1984.” Om man tittar på Diagram 5 ser man tydligt att under hela 90-talet var andelen högre! Alltså en direkt felaktighet.
När det gäller förtydliganden så tycker jag att det viktigaste är att frågorna inte är ställda på ett sådant sätt att de säger något om de som svarat har haft råd eller inte. (Frågorna är lite långa för mig att citera här men de står överst på sidan 4 och 5 i rapporten, i den grå rutan.)
I rapportens inledning står det: ”Till viss del förklaras variationen säkert av att vi alla har olika uppfattningar om hur en semester ska tillbringas på bästa sätt. Men ekonomiska förutsättningar är troligen minst lika avgörande för hur semestern tillbringas.” Borde kanske ha nämnts i din ledare? Speciellt som det står ”troligen”.

När det gäller andelen arbetare respektive tjänstemän som aldrig läser böcker kan jag inte förstå problemet, det handlar väl bara om vad människor vill göra? Ökar vi jämställdheten om vi tvingar arbetare att läsa böcker eller vore det bättre att förbjuda tjänstemän att läsa? Nästan alla som vill läsa en bok kan göra det. (Alla har råd att göra det men alla har inte de fysiska förutsättningarna.)
Intressant ledare men jag tycker att det saknades vissa delar i den. Det känns mest som att syftet med den är att skapa en vi- och de-känsla, arbetarna ska hata tjänstemännen bara för den goda sakens skull.

Jag förstår förstås att du har ideologiska skäl att vilja behålla distansen mellan arbetare och tjänstemän men verkligheten är inte riktigt så längre. Förr kanske arbetare var lika med låg lön men så ser det inte ut längre. Det finns hur många exempel på det som helst men det vet jag att du vet.
Ha en trevlig sommar, hemma eller på resa och med eller utan bok (välj själv)!
Hälsningar,
Erik Haglund

Svar direkt: Tack för ditt mejl och för att du tyckte att den fråga som togs upp var intressant. Det gläder mig, för som jag ser det borde ökad jämlikhet ha högsta prioritet, både fackligt och politiskt.
Du efterlyser dock förtydliganden av vissa uppgifter. Du menar att det är ett felaktigt påstående jag gör när jag hävdar att andelen arbetare som inte har råd med semester ökar.
Du hänvisar till diagram 5 i undersökningen. Här gäller det dock att läsa det finstilta i faktarutan som förklarar tidsseriebrottet 2006.
Det som i diagrammet ser ut som en nivåsänkning på sex procent beror på en förändring av intervjuteknik. Från 2006 har SCB gått från besöksintervjuer till telefonintervjuer vilket påverkat bortfallet då det är svårt att få kontakt med intervjupersoner enbart via telefon.
Du efterlyser också rakare frågor om ekonomins betydelse för semester-firandet. Frågornas utformning kan man alltid ha synpunkter på.
Men faktum är att de ekonomiska förutsättningarna är olika och att det självklart påverkar vilka möjligheter man har; det går inte att bortse ifrån hur gärna man än skulle vilja.

När det gäller bokläsandet är det i högsta grad en demokratisk fråga; genom läsning ökar kunskaperna och språket berikas. Därför är det mycket oroande att läsandet bland arbetare minskar. Här behövs riktade satsningar för att vända trenden; en utbyggnad av arbetsplatsbiblioteken kan vara en väg.
Tyvärr är det så att vårt samhälle blir allt mer ojämlikt. Det framgår av LO-rapporten ”Den ekonomiska ojämlikheten i Sverige”, som kom i våras. Det som är slående är hur skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän ökar. Problemet är att det är allt för få som talar om tjänstemännens löneförsprång, därför kan man luras att tro att de inte existerar.
Den dystra verkligheten är att klassklyftan växer sig allt större i varje avtalsrörelse.
Vi måste börja tala om de skillnader som finns för att kunna åtgärda dem. Alla mår bra av ett jämlikt samhälle, även tjänstemännen.
Med vänliga hälsningar,
Malin Klingzell-Brulin,
chefredaktör