”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill få kontakt till vilket pris som helst.”

Så skrev den alltigenom borgerlige författaren och samhällsmedborgaren Hjalmar Söderberg i Doktor Glas. Doktor Glas var deprimerad och längtade efter att få utföra en stor handling, något av betydelse som kunde ge honom anseende och berömmelse. Och kvinnor. Han hade aldrig varit nära en kvinna annat än med stetoskopet i handen. Med moderna psykologiska termer kan det uttryckas som att han ville få bekräftelse, bli sedd. Som den individ han var, inte enbart som läkare.

Det är Sara Beischer som uppmärksammat mig på citatet av Söderberg. Hon använder det i sin nya roman Det finns råttor överallt utom på Antarktis, en uppväxtskildrig från en miljonprogramsförort på 90-talet.
Huvudpersonen Clara bor i den ”bättre” halvan av ett miljonprogramsområde. Hon bor med sin mamma som jobbar 7 dagar i veckan som städerska, 5 dagar på sjukhuset och extra med flyttstädningar på helgerna.
Mamman, Berit, tycker att de har det jättebra. De har fått nya tapeter, de bor på nedre botten med uteplats ”nästan som en egen trädgård”, Clara har eget rum, de har mat på bordet och kläder på kroppen. ”Vad mer kan man önska?”
Clara håller inne med sina drömmar om Dieseljeans, Fruit-of-the-loom-tröjor, riktig semester och fluffiga badrumsmattor. I tysthet jämför hon sig med sina välbeställda klasskamrater med ”allt man kan önska sig” utan att se eller förstå att hon är en minst lika värdefull individ som de. Hon är bäst i klassen och mobbas en aning för det, men vad ska hon göra alla kvällar och helger annat än plugga?
Så kommer en inflyttad kille från Göteborg till klassen och allt ställs på sin spets. Christian är en värsting. Men Clara tappar andan varje gång hon ser på honom. Och han ser direkt vilken människa hon är. En Einstein – som inte vet hur bra hon är. Han försöker stärka henne samtidigt som han genom sitt agerande bäddar för sin egen undergång. Han tänder t.ex. eld på gympasalen en kväll när det är skoldisco.

Beischer skildrar skolan och tillvaron ur trettonåringens perspektiv och får effektivt fram rotlösheten och de vidgande klassklyftorna. Via den totalt omöjlige Christian får författaren fram nyanser som det sällan finns plats för i någon samhällsdebatt. Från sin absolut utsatta position ser han genom allt och alla – och ger Clara tillräckligt med självförtroende för att våga visa lite mer av sig själv. Men själv är han förlorad. Clara förstår det när hon läser Doktor Glas. Trots att den handlar om en läkare och kom ut 1905.
Det är därför det är viktigt med litteratur. För inte nog med att Söderberg lyckas förklara den omöjlige Christian för Clara, han bevisar samtidigt att alla människor, oavsett klass och social bakgrund, delar samma önskningar och behov.

Doktor Glas i borgerlighetens Stockholm är så långt från dagens miljonprogramsförorter någon kan vara, men hans innersta tankar klär frustration i ord. Tänk Husby – och bränderna blir plötsligt förklarliga. Inte ursäktade. Men förståeliga. Om man vill förstå mer rekommenderas: Eija Hetekivi Olssons urarga Ingenbarnsland om hur det var att växa upp i Gårdsten på 80-talet som barn till finska invandrare. Det finns mer: Lena Andersson, Alexander Leiva Wenger och Hassan Loo Sattarvandi har också synliggjort olika aspekter av förorten. Skildringarna gör skillnad. De hjälper oss att se verkligheten runtomkring som den är. Men Doktor Glas visar att riktigt bra människoskildringar är allmängiltiga. Därför vill jag inte begränsa mitt läsande enbart till det som kan kallas arbetarlitteratur eller klasskildringar. Interiörerna i de vackra våningarna på Östermalm har jag däremot inga problem att avstå ifrån.