[Ur nummer: 07/2005] När Gunnar Sträng en natt 1945 ringde upp Ivar Lo-Johansson och meddelade att statarsystemet avskaffats, kunde författaren ta åt sig en del av äran, efter tolv år av novell- och reportageskrivande om statarnas villkor, mycket publicerat i Lantarbetaren.
Skönlitteratur i fackförbundstidningen var den gången ett naturligt – och nödvändigt – inslag i det fackliga arbetet. Samtidigt som arbetarnas unika litteraturtradition äras i festtalen är trenden glasklar. Redan i Socialisten från 1957 berättar Ivar Lo hur han slåss mot en inbiten facklig reflex mot konst och litteratur som något främmande och onödigt för den fackliga kampen.

Den fighten är långt ifrån över. Litteraturläsning i fackets tidningar har minskat kraftigt på senare år. Att flera tidningar slås ihop har gjort kulturbevakningen alltmer lättsmält och dekorativ, efter borgerligt manér.

Det finns undantag. Skogsindustriarbetaren håller novelltraditionen högt. Mål & Medel har hög klass både på novell och övrigt kulturmaterial, där medlemmarna ofta medverkar.
När LO-fackens tidningar jagar kostnader får de ”onyttiga” novellsidorna stryka på foten. När medlemmar i enkäter tillfrågas om vad de helst vill läsa i sin tidning kommer de fackliga frågorna först. Det är ganska självklart.
Betyder det, som man ibland får höra, att LO-anslutna tycker att tidningen blir bättre utan novell- och kulturmaterial? Jag tror inte det.

Jag tror att läsvanor är nyckeln i varje människas bildningsgång. Fattigdom handlar inte bara om pengar, det handlar om maktlöshet, utanförskap, att inte våga – eller kunna – stå upp och tala för sin sak, att förlora sitt självförtroende och framtidstro. Litteratur stärker både självkänsla och inger stolthet. Eller som min svägerska sa när hon börjat vuxenstudera och hitta fram till bra skönlitteratur: ”En helt ny värld öppnade sig.”

Att våra ungar lär sig läsa och skaffar sig ett språk tycker vi är självklart, hur ska de annars klara sig på den framtida arbetsmarknaden och i livet? Skolan har dock en förmåga att korvstoppa med så kallade ”klassiker”. Då återstår vårt eget ansvar: vem ska lära våra barn att tillgång till ett rikt språk är ett livsviktigt behov – om inte föräldrarna själva läser? En bekant beklagade sig över att hennes dotter struntade i att läsa böcker i skolan. Läser du själv då? frågade jag. Nä, det är så tråkigt, blev svaret.
Därför finns det arbetsplatser där folk jobbar ideellt med att starta och hålla igång arbetsplatsbibliotek. ”Läs för mig, pappa”- kurser, startas på många orter. Den dagen läsningen blir ett naturligt inslag i hemmet och i det fackliga arbetet, då kommer också arbetarklassens inflytande på arbetsplatserna och samhället i stort att öka.
Ivar Lo inpräntade ofta att litteraturen och läsandet är en politisk maktfråga – och det är sant. Maktkampen i samhället går via språket. Kultur är en ständigt pågående maskin som spottar ur sig värderingar. Där måste arbetarklassens erfarenheter vara med. Och framtidens arbetarförfattare. Novellen i fackförbundstidningen är kittet som håller ihop arbetarklassens unika litteraturtradition.
Fridlys den!