Det finns sedan länge en trist motsättning i litteraturvärlden mellan vad man kan kalla ”läsbarhet” och kvalitet. En bra roman kan inte vara alltför lättillgänglig, då är det något lurt på gång. Å andra sidan finns det en stående schablon att till exempel en nobelpristagare i litteratur, måste vara en okänd, svår författare som ingen har läst, och inte så många – förutom kritiker och andra finsmakare – kommer att läsa. Man måste välja, läsbarhet på bekostnad av kvalitet, och tvärtom.
Jag har alltid gillat författare som klarar av att förena båda. När den Nagasakifödde engelsmannen Kazuo Ishiguro utropades till årets Nobelpristagare blev jag väldigt överraskad. Att hans avancerade men lättillgängliga prosa kunde komma ifråga trodde jag inte. För mig har han genom åren blivit en personlig favorit just för att han skriver så glasklart. Han är en utpräglad jag-berättare som håller läsaren i ett starkt känslomässigt grepp.

Ishiguro slog igenom 1988 med mästerverket ”Återstoden av dagen” som handlar om den yrkesstolte butlern mr Stevens på det engelska godset Darlington hall. Det är åren före andra världskrigets utbrott när han blir förälskad i hushållerskan miss Kenton. Men Stevens kan inte bejaka sina känslor, han värderar lojaliteten och plikten gentemot sin adlige arbetsgivare högre. I historiens ljus visar sig dock överklasslorden han idealiserar bara vara en nazistisk medlöpare. Stevens underkastelse och hämmade känsloliv förklarar på sätt och vis fascismens mekanismer och framgång.
Ishiguro kan göra en spännande berättelse på egentligen vad som helst. I varje bok utforskar han något nytt. Hans senaste romaner utnyttjar science fiction och fantasy-genren, men förstås på sitt eget unika sätt. I ”Never let me go”, skildras ett England där föräldralösa barn och ungdomar uppfostras till fina, känsliga elever på en internatskola – men bara för att bli mänskliga reservdelar. De har klonats fram till detta syfte. Som unga vuxna hamnar de på en institution där de måste donera sina inre organ till behövande, tills de dör av en slutdonation. Det skulle kunna vara en skräckdystopi men blir hjärtskärande vardagligt i Ishiguros händer. Han koncentrerar sig på det plågade känslolivet hos dessa elever som aldrig revolterar mot sin tragiska bestämmelse.
Senaste romanen ”Begravd jätte” följer de äldre paret Axl och Beatrice. De ger sig av från hembyn för att söka reda på sin son som de bara har vaga minnen av. Miljön är 500-talets England, ett magiskt landskap från kung Arthurs dagar med riddare och trollkarlar, demoner och drakar. Det sveper en märklig dimma över landet som sägs komma från en drakes andedräkt, den får folk att glömma sig själva och det förflutna. Är det en välgärning eller en förbannelse? För folkgrupperna saxare och britannier tycks i alla fall fördunklingen vara räddningen undan krig och våld som tidigare eskalerat och slitit sönder landet med många döda. Nu är det fred till priset av glömda brott. Man tänker på Bosnien, Rwanda.
Ett viktigt motiv i Ishiguros romaner är förmänskligande. Att i förhållande till tiden, makten och glömskan ändå försöka vara mänsklig. Jag ser det hos butlern Stevens som slits mellan absurd lydnad och kärlek, hos de klonade ungdomarna i ”Never let me go”, som kämpar för att de ”riktiga” människorna inte ska se dem som mindre mänskliga. I ”Begravd jätte” där Axl och Beatrice ger sig ut på en farlig färd för att skingra de historiens dimmor som fått dem att glömma det viktigaste: vad det är att vara en älskande människa och förälder.
Detta är rika böcker med många bottnar som blir en bra julklapp till den läshungrige.